Hej!
Nu är det sommar. Nu är det sol. Nu är det koskit i hagen. Jag sitter i min lägenhet och ska snart ge mig ut i det färglada Svedala. Men först ska jag skriva litet granna här. Vi har nu repat i typ fem dagar med Leendets Land. Igår hamnade vi i en diskussion om vad vi vill berätta, vilket kändes skönt. Skönt därför att den kom så tidigt och inte en vecka innan premiär! Vi kom inte fram till nåt, men medvetenheten sattes igång, vilket alltid är av godo...
Jag trivs i Blackeberg, denna lägenhet vill mig väl. Enda nackdelen är väl att det är lite på fel sida av stan, som sagt, men va fan...
Nä, nu får jag ta och fara.
Ha det!
Eric
Thursday, June 25, 2009
Monday, June 08, 2009
Tillbaka i STHLM.
Tjena!
Jag sitter hemma hos min mor och klockan är väldigt lite. Jag borde egentligen inte vara uppe men är det ändå. Det beror säkert på mitt sjukt höga inre tempo. Jag är pirrig mest hela tiden. Jag har varit med om så extremt jävla mycket det senaste månaden att hälften vore mångdubbelt mer än nog: Slutproduktion, Serbien, kandidatarbete, avslutning, biennal, flyttstäd, flytt, separationsångest, sammanfattning av tre år, splittringen av min klass, erbjudanden att ta ställning till, harvande på tåg/flygplan/bussar, krisen i Wien, could-have-been-skottdramat i Novi Sad, Manifestet på riktigt stor scen osv. osv. osv...
Det har liksom aldrig tagit slut, det bara fortsätter. Jag vet vad jag ska göra de kommande tre åren. Jag vill inte skriva vad det är förrän kontrakten är signerade, men det är fakta. Jag börjar i alla fall med Unga Tur nu på måndag. Tänk om jag går in i väggen? Tänk om jag stressar sönder mig själv. Jag är glad och ledsen på samma gång. Det borde komma en chock. Jag får inte negligera den i så fall. Jag måste ta det lugnt. Ingen kräver nåt av mig! Inte just i detta nu, i alla fall. Jag måste softa. Tillåta mig själv att ta det lugnt. I min närmaste framtid kommer jag att utmana rädslor, komplex, blygsel m.m. Mitt dumma nöt! Jag borde sitta och vara trygg istället. Men nej då, jag ska genomlida sömnlösa nätter, jag ska utsätta mig själv för möjliga kränkande situationer, jag ska pusha mig själv framåt. Så jävla typiskt! Jag orkar inte vara tacksam just nu, i detta nu. Jag unnar mig det oerhörda privilegiet att inte vara tacksam, just nu. Jag är tacksam, dock. Jag har fått möjligheten att utvecklas. Jag har fått möjligheten att leva på skådespeleriet. Jag har nått ett delmål. Nu ska jag ha kvar mitt grepp om mig, så att jag inte faller. Jag har inte varit så här rädd på länge. Jag mår nästan lite illa. Det är pengarna som gör mig rädd, de kräver så tydligt nånting i gentjänst. Gör jag grejer gratis är jag ganska fri ändå. Men pengar kräver. Pengar sätter ett värde på mig och min prestation. Jag måste leva upp till det värdet. Bli lite kostnadseffektiv. Så att folk känner att jag är värd att lägga pengar på. Jag önskar att det inte vore så. Jävla pengajävel!
Nä, just nu är det tid för lite klassisk angst. Det får det lov att vara. Men jag är lite lycklig. Och lite olycklig. Från och med nu kommer livet bli enklare. Och svårare. Skyddad verkstad är över. Nedtryckande pedagogik är över. Min frihet som skådis börjar på riktigt. Kravet på leverans börjar också.
Jag är skådespelare nu. Jag menar att jag kan kalla mig det nu. Innan scenskolan vågade jag inte kalla mig för det, trots att jag jobbade professionellt med skådespeleri. På scenskolan vågade jag inte kalla mig för det för då var jag elev. Men nu är jag färdigutbildad, nu uppgraderas mitt medlemskap i Teaterförbundet från studerandemedlem till skådespelarmedlem, nu går jag med i Teaterverksammas A-kassa, nu får jag fin hjälp av Teateralliansen, nu kan jag (troligen) försörja mig på skådespeleri, så NU torde jag per definition vara skådespelare. Fy fan!
Det blev ett långt inlägg detta. Jag känner inte att jag vill sluta här. Det är liksom för mycket energi i kroppen. Jag känner att jag behöver skriva av mig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag får i alla fall nycklarna till min lya i Blackeberg i dag. Ska hämta dem på NK av alla ställen. Jag ska åka dit med en enorm väska och en enorm kasse. Jag ska se ifall jag fått någon intressant post. Jag ska titta efter insekter, om jag hittar någon ska jag panikslaget döda dem. Jag ska bädda. Jag ska anmäla TV-innehav. Jag ska göra mig hemmastadd. Jag ska LUGNA NER MIG, för i helvete! Jag ska köpa myggnät, jag ska göra det ena med det tredje.
Nu räcker det för nu. Jag kanske kan lägga denna energi på att packa om mina grejer istället...
Puss
Jag sitter hemma hos min mor och klockan är väldigt lite. Jag borde egentligen inte vara uppe men är det ändå. Det beror säkert på mitt sjukt höga inre tempo. Jag är pirrig mest hela tiden. Jag har varit med om så extremt jävla mycket det senaste månaden att hälften vore mångdubbelt mer än nog: Slutproduktion, Serbien, kandidatarbete, avslutning, biennal, flyttstäd, flytt, separationsångest, sammanfattning av tre år, splittringen av min klass, erbjudanden att ta ställning till, harvande på tåg/flygplan/bussar, krisen i Wien, could-have-been-skottdramat i Novi Sad, Manifestet på riktigt stor scen osv. osv. osv...
Det har liksom aldrig tagit slut, det bara fortsätter. Jag vet vad jag ska göra de kommande tre åren. Jag vill inte skriva vad det är förrän kontrakten är signerade, men det är fakta. Jag börjar i alla fall med Unga Tur nu på måndag. Tänk om jag går in i väggen? Tänk om jag stressar sönder mig själv. Jag är glad och ledsen på samma gång. Det borde komma en chock. Jag får inte negligera den i så fall. Jag måste ta det lugnt. Ingen kräver nåt av mig! Inte just i detta nu, i alla fall. Jag måste softa. Tillåta mig själv att ta det lugnt. I min närmaste framtid kommer jag att utmana rädslor, komplex, blygsel m.m. Mitt dumma nöt! Jag borde sitta och vara trygg istället. Men nej då, jag ska genomlida sömnlösa nätter, jag ska utsätta mig själv för möjliga kränkande situationer, jag ska pusha mig själv framåt. Så jävla typiskt! Jag orkar inte vara tacksam just nu, i detta nu. Jag unnar mig det oerhörda privilegiet att inte vara tacksam, just nu. Jag är tacksam, dock. Jag har fått möjligheten att utvecklas. Jag har fått möjligheten att leva på skådespeleriet. Jag har nått ett delmål. Nu ska jag ha kvar mitt grepp om mig, så att jag inte faller. Jag har inte varit så här rädd på länge. Jag mår nästan lite illa. Det är pengarna som gör mig rädd, de kräver så tydligt nånting i gentjänst. Gör jag grejer gratis är jag ganska fri ändå. Men pengar kräver. Pengar sätter ett värde på mig och min prestation. Jag måste leva upp till det värdet. Bli lite kostnadseffektiv. Så att folk känner att jag är värd att lägga pengar på. Jag önskar att det inte vore så. Jävla pengajävel!
Nä, just nu är det tid för lite klassisk angst. Det får det lov att vara. Men jag är lite lycklig. Och lite olycklig. Från och med nu kommer livet bli enklare. Och svårare. Skyddad verkstad är över. Nedtryckande pedagogik är över. Min frihet som skådis börjar på riktigt. Kravet på leverans börjar också.
Jag är skådespelare nu. Jag menar att jag kan kalla mig det nu. Innan scenskolan vågade jag inte kalla mig för det, trots att jag jobbade professionellt med skådespeleri. På scenskolan vågade jag inte kalla mig för det för då var jag elev. Men nu är jag färdigutbildad, nu uppgraderas mitt medlemskap i Teaterförbundet från studerandemedlem till skådespelarmedlem, nu går jag med i Teaterverksammas A-kassa, nu får jag fin hjälp av Teateralliansen, nu kan jag (troligen) försörja mig på skådespeleri, så NU torde jag per definition vara skådespelare. Fy fan!
Det blev ett långt inlägg detta. Jag känner inte att jag vill sluta här. Det är liksom för mycket energi i kroppen. Jag känner att jag behöver skriva av mig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag får i alla fall nycklarna till min lya i Blackeberg i dag. Ska hämta dem på NK av alla ställen. Jag ska åka dit med en enorm väska och en enorm kasse. Jag ska se ifall jag fått någon intressant post. Jag ska titta efter insekter, om jag hittar någon ska jag panikslaget döda dem. Jag ska bädda. Jag ska anmäla TV-innehav. Jag ska göra mig hemmastadd. Jag ska LUGNA NER MIG, för i helvete! Jag ska köpa myggnät, jag ska göra det ena med det tredje.
Nu räcker det för nu. Jag kanske kan lägga denna energi på att packa om mina grejer istället...
Puss
Subscribe to:
Posts (Atom)
