Hej.
Okej, nu befinner jag mig i det där fantastiska läget där saker jag gjort under den senaste tiden börjar tona ner och tacka för sig, samtidigt som saker jag ska göra börjar torna upp och göra sig påminda. Det är december och mina inflyttade vänner dras likt magneter tillbaka till sina respektive orter för julfirande med familj och hemvändaröl med sina uppväxtkamrater (som också med största sannolikhet återvänt från sina nuvarande hemorter för att göra detsamma).
Men inte deppar jag. Jag kan berätta att jag ska spela in lite scener i helgen, sen är det ju jul och sen spelar jag i Kriget på fjärde våningen med Unga Tur som börjar repas på riktigt i mellandagarana och som sedan spelas på Södra teaterns Kägelbanan. Sedan tillbaka till Gbg den 7:e januari för att regissera lite på skolan, sedan slutproduktion, sedan radioteater, sedan Teaterbiennalen, sedan...massor...allt eller inget...massor...shit, jävligt spännande! Jag blir alldeles pirrig av att tänka på det!
Så där är jag nu! Jag har varit inblandad i någon form av Haikubonanza de senaste dagarna, så jag tänkte avsluta mitt 85 (!) inlägg med en Haiku:
Det är kul med blogg -
man skriver ner sin vardag
så att alla ser!
Puss och hej!
Wednesday, December 17, 2008
Monday, December 08, 2008
Första kapitlets första del.
Hej!
Jag har skrivit första kapitlets första del i en historia som troligen kommer förändra mycket. Dessvärre vill varken ödet eller jag skriva mer, det var överhuvudtaget aldrig meningen att det skulle blir mer än första kapitlets första del i denna saga. Med detta sagt, bjuder jag er armen och presenterar:
GROTH
A day in the life of a stekel
Groth vaknade tidigt. Drottningen i boet hade, till drönarnas stora förtret, ställt det lilla vaxuret på 05:40. Nu ringde det med ett dön som skulle ha fått en bålgeting att baxna. Men Groth var ingen bålgeting, han var en stekelart av betydligt mindre kalliber. Han var ett bi. Hursomhelst, Groth satte på sig sin gulochsvartrandiga tröja och begav sig till aulan i mitten av kupan. På vägen mötte han Roiuf, Trex, Malte, Frothor och de andra i hans bekantskapskrets; krets 48 i kupans nordvästra del. Frothor bjöd honom på vax- och nektarkaka och han avböjde inte – han var verkligen hungrig. Väl i aulan satte sig vännerna på plats. Alltid lite bökigt, det där med att sätta sig, gadden måste alltid passas in i hålet på stolen. När Groth såg sig omkring såg han att alla bina hade samma problem. Alla utom Roiuf, han hade stuckit en honungsknyckarapa och blivit av med sin gadd. Mirakulöst nog hade han överlevt, och för detta åtnjöt han en respekt som var få förunnade, men – och kanske just därför – desto mer avundsvärd.
När bina till syvende och sist kommit på plats, ljöd trumpeterna sina fanfarer och drottningen Ghreya rultade in med sin rullator framför sig. Alla bina reste sig och surrade så högt dom kunde. I vanlig ordning bildades det ett sjuhelvetes vinddrag och allas antenner viftade av och an. När surret hade tonat ut påbörjades återigen den knöliga sätta-sig-proceduren. När alla, efter många om och men, var på plats tog drottning Ghreya till orda.
- Drönare, bin, steklar. Vi står inför en enorm förändring!
Hennes röst var egendomlig, det hade Groth alltid tyckt. Den var både ljus och mörk på samma gång, dessutom åtföljdes den alltid av ett egendomligt pipande när de utarbetade trakéerna samlade in ny luft. Dock var han den förste att medge att hennes stämma alltid hade haft en lugnande effekt på honom.
- Denna förändring kan vara den största förändring vi någonsin har stått inför! Men jag kan inte fördjupa detta för er. Dels därför att min hals klumpas av sorg, och dels därför att min kunskap i denna fråga inte är djup. Jag ger därför ordet till min främste rådgivare Namdeirf. Håll till godo.
Drottningen tog fram sin gulochsvartrandiga nösduk och dolde sitt ansikte. Några av hennes facetter uppfattade dock att Namdeirf, ridandes på en stor baldlus, äntrade estraden och med en svepande gest med höger mellanben bjöd hon honom podiet och drog sig tillbaka till den konungsliga logen. Alla bina började nu applådera med fyra av sina sex ben (surrandet var bara ämnat för drottningen) och Namdeirf lapade åt sig av uppmärksamheten. När det väl var tyst tog han till orda. Hans röst var sträng och svävande och han hade en mycket egendomlig accent.
- Ers kungliga höghet. Drönare, bin, steklar. En vind av förändring drar igenom vår kupa. Vi ska inte vara rädda, tvärtom. Vi skall omfamna denna vind och låta den föra oss dit där vi aldrig varit.
En egendomlig musik ljöd genom aulan och en blå flagga rullades ner på väggen bakom Namdeirf.
- Jag har bara detta att säga er. Död åt svärmintelligensen! Nu är det de fria bina som ska ta över. I afton kommer denna kupa att slås sönder av oss alla, och redan i natt ska varje bi ta ansvar över sitt eget liv! Slut på bidandet, början på biandet! För oss alla.
Många bin jublade, andra var mer eftertänksamma. Groth själv kände att detta var början på en gräslig tid.
Jag har skrivit första kapitlets första del i en historia som troligen kommer förändra mycket. Dessvärre vill varken ödet eller jag skriva mer, det var överhuvudtaget aldrig meningen att det skulle blir mer än första kapitlets första del i denna saga. Med detta sagt, bjuder jag er armen och presenterar:
GROTH
A day in the life of a stekel
Groth vaknade tidigt. Drottningen i boet hade, till drönarnas stora förtret, ställt det lilla vaxuret på 05:40. Nu ringde det med ett dön som skulle ha fått en bålgeting att baxna. Men Groth var ingen bålgeting, han var en stekelart av betydligt mindre kalliber. Han var ett bi. Hursomhelst, Groth satte på sig sin gulochsvartrandiga tröja och begav sig till aulan i mitten av kupan. På vägen mötte han Roiuf, Trex, Malte, Frothor och de andra i hans bekantskapskrets; krets 48 i kupans nordvästra del. Frothor bjöd honom på vax- och nektarkaka och han avböjde inte – han var verkligen hungrig. Väl i aulan satte sig vännerna på plats. Alltid lite bökigt, det där med att sätta sig, gadden måste alltid passas in i hålet på stolen. När Groth såg sig omkring såg han att alla bina hade samma problem. Alla utom Roiuf, han hade stuckit en honungsknyckarapa och blivit av med sin gadd. Mirakulöst nog hade han överlevt, och för detta åtnjöt han en respekt som var få förunnade, men – och kanske just därför – desto mer avundsvärd.
När bina till syvende och sist kommit på plats, ljöd trumpeterna sina fanfarer och drottningen Ghreya rultade in med sin rullator framför sig. Alla bina reste sig och surrade så högt dom kunde. I vanlig ordning bildades det ett sjuhelvetes vinddrag och allas antenner viftade av och an. När surret hade tonat ut påbörjades återigen den knöliga sätta-sig-proceduren. När alla, efter många om och men, var på plats tog drottning Ghreya till orda.
- Drönare, bin, steklar. Vi står inför en enorm förändring!
Hennes röst var egendomlig, det hade Groth alltid tyckt. Den var både ljus och mörk på samma gång, dessutom åtföljdes den alltid av ett egendomligt pipande när de utarbetade trakéerna samlade in ny luft. Dock var han den förste att medge att hennes stämma alltid hade haft en lugnande effekt på honom.
- Denna förändring kan vara den största förändring vi någonsin har stått inför! Men jag kan inte fördjupa detta för er. Dels därför att min hals klumpas av sorg, och dels därför att min kunskap i denna fråga inte är djup. Jag ger därför ordet till min främste rådgivare Namdeirf. Håll till godo.
Drottningen tog fram sin gulochsvartrandiga nösduk och dolde sitt ansikte. Några av hennes facetter uppfattade dock att Namdeirf, ridandes på en stor baldlus, äntrade estraden och med en svepande gest med höger mellanben bjöd hon honom podiet och drog sig tillbaka till den konungsliga logen. Alla bina började nu applådera med fyra av sina sex ben (surrandet var bara ämnat för drottningen) och Namdeirf lapade åt sig av uppmärksamheten. När det väl var tyst tog han till orda. Hans röst var sträng och svävande och han hade en mycket egendomlig accent.
- Ers kungliga höghet. Drönare, bin, steklar. En vind av förändring drar igenom vår kupa. Vi ska inte vara rädda, tvärtom. Vi skall omfamna denna vind och låta den föra oss dit där vi aldrig varit.
En egendomlig musik ljöd genom aulan och en blå flagga rullades ner på väggen bakom Namdeirf.
- Jag har bara detta att säga er. Död åt svärmintelligensen! Nu är det de fria bina som ska ta över. I afton kommer denna kupa att slås sönder av oss alla, och redan i natt ska varje bi ta ansvar över sitt eget liv! Slut på bidandet, början på biandet! För oss alla.
Många bin jublade, andra var mer eftertänksamma. Groth själv kände att detta var början på en gräslig tid.
Tuesday, December 02, 2008
Hög tid!
Hej!
Ja, då var det klarrt, för att citera mig själv på en annan internetsite. Sista föreställningen, och den 33:e i ordningen tror jag bestämt. Det slutade på topp! Alla som någonsin har varit en del av skådespelar- och musikertroppen var med på scenen. Men det coolaste av allt var att David, vår utsände i världen, i slutet av föreställningen kom in på scenen. Det var som att hans backpackerstrapatser på jakt efter det revolutionära subjektet (för denna gång) tog slut där och då. Gåshuden var total. TACK TEATER TRIBUNALEN FÖR DEN BÄSTA PRAKTIKEN I VÄRLDSHISTORIEN! JAG HAR NOG LÄRT MIG MER PÅ DENNA TEATER ÄN NÅGON ANNANSTANS, VÅGAR JAG PÅSTÅ!
Nu skriver jag inte mer, är för okoncentrerad...
Puss
Ja, då var det klarrt, för att citera mig själv på en annan internetsite. Sista föreställningen, och den 33:e i ordningen tror jag bestämt. Det slutade på topp! Alla som någonsin har varit en del av skådespelar- och musikertroppen var med på scenen. Men det coolaste av allt var att David, vår utsände i världen, i slutet av föreställningen kom in på scenen. Det var som att hans backpackerstrapatser på jakt efter det revolutionära subjektet (för denna gång) tog slut där och då. Gåshuden var total. TACK TEATER TRIBUNALEN FÖR DEN BÄSTA PRAKTIKEN I VÄRLDSHISTORIEN! JAG HAR NOG LÄRT MIG MER PÅ DENNA TEATER ÄN NÅGON ANNANSTANS, VÅGAR JAG PÅSTÅ!
Nu skriver jag inte mer, är för okoncentrerad...
Puss
Subscribe to:
Posts (Atom)
