80

Hejsan!

Detta är inlägg nummer 80. Nog om detta.

Lite bakfull och seg sitter jag här hemma och ser på TV:n. Som en kort ut- och inandning mellan alla grejer som fyller almanackan och livet med substans och stress. Det är bra med dessa oaser av rastlöshet och ledighet, för jag kan då klura på varför saker är som dom är och, framför allt, varför jag är som jag är i givna situationer.

Egenskaper är förbryllande. Det går inte att lita på dom. Dom är inte konsekventa. Jag kan egentligen bara säga att jag är på ett visst sätt i ett visst sammanhang. Inte annars. T.ex ser jag mig generellt inte som en särskilt blyg person, men nu är jag inne i en period där jag står med rodnande tystnad i vart och vartannat ögonblick. Var fan kommer det ifrån??? I många lägen rabblar jag på om ditten och datten till den grad att folk önskade att dom hade förlamningspiller för käften min. Men numera står jag där och frustar som en vilsen pubertet. Jag menar, respekt osv i all ära, men måste jag sudda ut hela mitt väsen? Jag har decimerats till en enda stor medgörlighet och jag vet inte exakt varför. Jag tänker (och fick höra det av Moa) att jag måste säga saker så fort dom ploppar upp, utan att låta den intellektuella och elitistiska hjärnan ha tolkningsföreträde. Men, i sann kognitiv anda, mönster är svåra att bryta. Som på terminsutvärderingen på höstterminen i ettan: "Eric, du måste acklimatisera dig tidigare i gruppen, ta din plats, och visa vem du är. Annars blir du inkonsekvent och störande för det sociala umgänget." "Just det", svarade jag panikbejakande och kladdade ner "tipset" i min anteckningsbok. Och lät saken bero. What goes around, comes around...

Jaja, allt går i perioder. Nu är jag såhär. Jag jobbar på problemet. Sen blir jag sådär. Och har jobbat på problemet.

Den emotionelle exhibitionisten Eric tackar för sig.

Puss

Rörelse.

Hej!

Utvilad men omtumlad, så kanske man kan sammanfatta mitt läge just nu. Denna uppsättning har genomgått åtskilliga små omvälvningar och är nu inne i en politisk-geografisk metamorfos utan dess like. Vad händer i den värld vi känner till när ett i-land, tillika nordiskt grannland, havererar? Vad händer när man de facto kan hitta ett, om inte flera, revolutionära subjekt i Sydamerika. Ett tag tänkte jag "vad bra, vi ligger verkligen i tiden med det vi gör", men vi är ju tamefan ett gäng Nostradamusar som siar i en, inte alls avlägsen längre, framtid. Jag gör fan min praktik på Oraklet i Lido!

Jag gillar hemligheter (dessutom vet jag inte mycket nu), men det kommer ske förändringar i vår uppsättning. På samhället har det vuxit en böld, vilket vi bevittnat i flera avseenden, och det har drabbats av en feberliknande epidemi; överproduktionens epidemi. Jag tror att gemene man, i allt större grad, kommer till insikt om att kapitalismen inte fungerar. Jag tror att även dess hängivnaste försvarare inser att den kommer att fräta sönder vår planet med sin girighet, sin exploatering och sina monstruösa giftutsläpp. Om dom inte förstår det, är det dags att göra något. Det är inte längre bara en ideologisk ståndpunkt, det är mycket större än så!

Skönt att skriva av sig lite!

Kram
Eric

Premiärerna

Hejsan hallå!

Nu har vi haft våra båda premiärer på Det Kommunistiska Manifestet. Och fy fan vad jag lär mig! Det är helt otroligt detta! Vi har än så länge blivit übersågade av SvD, P1, Aftonbladet och City, halvsågade av Expressen men halvhyllade av DN. Det är kul och jag är paff över hur lite jag tänker på dessa recensioner. Det känns ärligt talat inte riktigt som om dom på verkar mig alls just nu.

Eller oss, rättare sagt. För detta är ensembleteater, och ensembleteater är typ det roligaste man kan göra. Modet som kommer ur att man blir uppbackad, lusten som kommer ur att man backar upp, det är svårt att slå. Visst, jag är helt slutkörd och bakfull. Men jag älskar denna ensemble och dess regissör, jag älskar alla omkring och dessa teatrar som jag praktiserar på. Jag känner mig bekräftad, respekterad och omtyckt och det överträffar vida mina mest utopiska förhoppningar innan vi började.

Jag har idag surfat runt på sidor som behandlat denna uppsättning och givit min syn på saken (dock under pseudonym) och det är inte typiskt för den lite konflikträdde Stern... Återigen en eloge till teatrar som ökar ens kunskap, formuleringsmöjligheter och meningsbärande uttryck. Hoppas detta inte är sista gången.

I övrigt är det många som berömt mig...för mitt trumspel! Där ser man.

Allt gott!

Kamrat Stern