Saturday, October 16, 2010

Måttligt uttråkad

Det är lördag. Jag är ledig. Solen skiner. Jag är i naturen. Mitt i naturen. På SVT. Jag borde gå ut. Men jag är uttråkad. Intill apatigränsen. Jag borde ju gå ut. Men jag sitter här. Jag är för trött för att vara pigg och för pigg för att vara trött. "Experterna" säger ju att det är bra att vara uttråkad, att det främjar återhämtning. Men jag vet inte. Jag sov extremt länge, i mina mått mätt, denna natt. Det har gjort att jag känner mig bakfull. Jag känner mig bakfull och uttråkad. Jag har ont om pengar. Jag klagar. Jag skriver korta meningar. Jag tror att den här texten har en finlitterär touch. Jag drömmer om Nobelpriset. Jag står bredvid kungen och Peter Englund. Jag ler intellektuellt. Peter blir osäker i min närvaro. Som att umgås med gud, tänker Peter. Kungen fattar ingenting. Han håller i guldmedaljer. Dom ligger på en kudde av plysch. Han har sådana där ordensband. De ser ut som det ena laget på gymnastiklektionens band. Jag står i frack och ser blasé ut. Jag blossar på en cigarett med munstycke. Min monokel sitter som en smäck i ögat. Jag tar emot mitt pris och blir sedan ombedd att hålla tal. Utan att ha planerat nåt tal går jag upp. Utan att staka mig en enda gång talar jag i en och en halv timme. Jag berättar om konstnärens kamp. Om människans lott. Om framtida generationer. Om olika typer av pennor. Om varats olidliga förgänglighet. Delar av publiken snyftar. Andra delar är knäpptysta. När jag är klar blir det tyst en halv minut. Sedan reser sig publiken och applåderar. Några jublar. Andra hoppar upp och ner. En spyr. Applåderna varar i en timme. Jag tänder en cigarett och betraktar publiken från en 1700-talsfotölj. Med ena benet nonchalant över det andra betraktar jag dom. Jag rör inte en min. Kungen kommer upp. Han tar av sig sina gympaband och hänger dom på mig. Jag sitter blickstilla. Jag tänker på denna text. På sanningshalten. På textens profetiska potential. Det var här det började. Framför datorn en lördag. Med Mitt i naturen på tv. Uttråkad.