Saturday, October 16, 2010

Måttligt uttråkad

Det är lördag. Jag är ledig. Solen skiner. Jag är i naturen. Mitt i naturen. På SVT. Jag borde gå ut. Men jag är uttråkad. Intill apatigränsen. Jag borde ju gå ut. Men jag sitter här. Jag är för trött för att vara pigg och för pigg för att vara trött. "Experterna" säger ju att det är bra att vara uttråkad, att det främjar återhämtning. Men jag vet inte. Jag sov extremt länge, i mina mått mätt, denna natt. Det har gjort att jag känner mig bakfull. Jag känner mig bakfull och uttråkad. Jag har ont om pengar. Jag klagar. Jag skriver korta meningar. Jag tror att den här texten har en finlitterär touch. Jag drömmer om Nobelpriset. Jag står bredvid kungen och Peter Englund. Jag ler intellektuellt. Peter blir osäker i min närvaro. Som att umgås med gud, tänker Peter. Kungen fattar ingenting. Han håller i guldmedaljer. Dom ligger på en kudde av plysch. Han har sådana där ordensband. De ser ut som det ena laget på gymnastiklektionens band. Jag står i frack och ser blasé ut. Jag blossar på en cigarett med munstycke. Min monokel sitter som en smäck i ögat. Jag tar emot mitt pris och blir sedan ombedd att hålla tal. Utan att ha planerat nåt tal går jag upp. Utan att staka mig en enda gång talar jag i en och en halv timme. Jag berättar om konstnärens kamp. Om människans lott. Om framtida generationer. Om olika typer av pennor. Om varats olidliga förgänglighet. Delar av publiken snyftar. Andra delar är knäpptysta. När jag är klar blir det tyst en halv minut. Sedan reser sig publiken och applåderar. Några jublar. Andra hoppar upp och ner. En spyr. Applåderna varar i en timme. Jag tänder en cigarett och betraktar publiken från en 1700-talsfotölj. Med ena benet nonchalant över det andra betraktar jag dom. Jag rör inte en min. Kungen kommer upp. Han tar av sig sina gympaband och hänger dom på mig. Jag sitter blickstilla. Jag tänker på denna text. På sanningshalten. På textens profetiska potential. Det var här det började. Framför datorn en lördag. Med Mitt i naturen på tv. Uttråkad.

Tuesday, May 18, 2010

Ska jag sluta blogga, eller?

Såhär lagom till det hundrade inlägget undrar jag om jag ska fortsätta med detta. Jag uppdaterar ju nästan aldrig min blogg. När det gäller bloggandet är jag min egen chef och jag tycker att jag gjort ett dåligt jobb samtidigt som jag anser att jag fått otydliga direktiv av mig själv. Jag liksom drar med pekaren över länken till bloggen, men istället för att stanna drar jag vidare till Facebook eller något. Det är inte bra och jag funderar på att dra in facket. Just det, jag kan inte dra in facket för jag jobbar inte med det här. Jag bloggar ju på fritiden och jag får göra precis som jag vill. Alltså kan nästa inlägg komma om en timme eller 2045. Ingen vet, inte ens jag. Nu börjar 'Allo 'Allo 'Emliga Armen' så jag måste sluta.

Puss på er!

Monday, February 15, 2010

Inte ofta men sällan.

Ja, jag vet! Det blir inte mycket kladd från min sida i den här bloggen. Men vad ska jag göra? Jag har ju fullt upp hela tiden och då känner jag inte att jag kan ta mig tiden att skriva små dumfyndiga texter om varats olidliga lätthet. Så är det bara. Men nu fick jag plötsligt lite tid över och kände att det vore väl roligt att skriva några rader. Fast det kommer ju att bli lite meta. Jag skriver ju nu om att skriva, och inte om det som händer. Men jag kanske hellre vill skriva om att skriva, det kanske är mer inspirerande. Min blogg heter ju Teater och Kultur och idag är det kulturen som står i fokus. Den står i fokus eftersom jag, inför mig själv, gör anspråk på att vara en av de stora författarna. Jag känner att min inspiration är gudomlig och att jag är lite mer värd än mina medmänniskor. Jag definierar min samtid genom att definiera mig själv och mitt skrivande. Sådan är jag och det trivs jag med.

Hej då.