Bilbingo

Hej!

Återigen beklagar jag mig (inför döva öron?) över att jag har en så nonchalant inställning till denna min blogg. Jag uttrycker ju mig över hela internet och det ligger ju i dess natur att alltid söka sig mot det nya och lägga gårdagens flugor i gårdagens fönsterkarmar. Men här har jag ju trots allt min lilla oas, som troget väntar på mig när jag likt ett 1800-talsgeni väcker tjänstefolket när jag full av hybris och punsch ramlar in genom köksingångens skumt belysta korridor. Tålmodigt byter den sovställning och låter mig hållas.

Anywho, jag är stockholmare by nature igen, inte bara by name. Jag har flyttat hem! Jag har börjat jobba här, jag njuter av tillvaron och närheten till alla vänner. Jag har börjat spela bilbingo på söndagarna. I Tumba!

Måste gå!

Hej då!

På bibblan.

Hej!

Skrev en status på Facebook och blev så imponerad av mig själv att jag beslöt mig för att skriva ett inlägg i denna gamla blogg. Det är märkligt mysigt att sitta på bibblans café med datorn på bordet och kaffet rykande bredvid. Det blir som att jag känner mig oerhört betydelsefull. Som att en fotograf snart kommer och tar några svartvita bilder på mig som sedan publiceras i en stor och tjock bok om 2000-talets viktigaste personligheter.

Ja, jag återkommer ständigt till denna fullständiga egocentricitet, men den fyller mig med välbehag! Jag kan inte bara negligera den! Jag måste få känna mig värdefull! Jag vet att ni unnar mig det.

Årets viktigaste högtid (påsken) är här! Varför är den viktig? För att en påhittad man låtsades dö för verkliga (men påhittade) synder. Jag fick ett brev och knackning på dörren från dom som brukar göra det. Jag öppnade inte dörren förstås, och därför la dom ner det lilla pappret i brevlådan. Det stod att Jesus är kung; och dom menade det inte på ungdomsslangsvis, dom menade att han de facto är kung. Bredvid var det en bild på karln som starkt påminde om Enron eller någon annan av Tolkiens filurer. Han hade en massa blingbling på sig. Det kändes fel. Levde inte Jesus lite spartanskt, med ganska lite cash? Skulle han verkligen prioritera ett pannband i schysstaste guld? Men, å andra sidan, det var väl just detta avsändarna ville diskutera. Fast inte förutsättningslöst, tror jag. Det känns mer som att det finns rätt och fel i dom diskussionerna.

Annars väntar en lite historisk dag i mitt liv. I övermorgon gör jag mitt sista framträdande i en produktion på ung scen/östs scen på (sett ur frilanssperspektiv) överskådlig tid. Jag har varit där i nästan 2,5 år! Fem av sex möjliga säsonger sen jag gick ut scenskolan! Så det känns lite ball! Men, förstås, vi fortsätter ju spela Kaspar Hauser i Norrköping en månad till. Så kom gärna och ta en titt!

Allt för nu!

/Eiricur

2012

Hej!

Jag skriver ju som bekant inte så ofta här. Men denna plats bland ettor och nollor ligger ändå och pyr i mitt undermedvetna. Och ibland drar jag ändå hitåt för att skriva ett par rader. Den har ju ändå funnits så länge, vore synd att lägga ner den nu, när den då alltså ändå funnits så länge.

Idag hade jag en liten revival från min tid som ung vuxen (för nu torde jag väl kanske ha hamnat i den nedre medelåldern), då jag satte upp affischer på stan. Det enda nya var att stan i detta fall var Linköping. Det var faktiskt precis lika träigt göra nu som det var då. Det som lättade upp var att jag faktiskt gillar både affischen och föreställningen och teatern den går på, dessutom var vi ett glatt gäng.

Nu sitter jag hemma och försöker smälta det faktum att jag typ ska stand-upa på Orionteatern. Det är ju sjukt! Vem är jag att göra en sån sak? Men då ska jag så klart ha den patetiska inställningen att "allting ska man ju testa någon gång". Det får finnas en hejd på min töntigt präktiga idealism! Fast det ska ju bli lite kul att testa, förstås. Men mest så sjukt jävla läskigt. På scenskolan kunde jag ju göra såna här saker under överseende av kompetenta lärare och stöttande klasskamrater. Men här står jag själv, med omgivande teatermänniskors förväntansfulla (?) blickar. Jag kanske inte kan leverera? Det kanske blir bajs. Bajs blir det inte, för den eminente Ruben Lopez kommer också att uppträda. Det är skönt, för han är grym! Men just nu känner jag att jag som högst kan fylla 5 minuter av medelmåttigt uppträdande. Men jag har en halvtimme till förfogande. I värsta fall får jag väl köra nåt arga leken-trick med Guinessambitioner för att få dom där 30 minutrarna att gå. Shit, mina fingrar är kalla. Fördelen är att jag i alla fall efteråt kan säga att "har testat det där och aldrig mer alltså!" "Inte en gång till!" "Nä, nä, nä, någon jävla måtta får det väl va!" "Jag säger ju för fan att jag testa och det var ingenting för mig, alltså!" "Nej, säger jag!" Osv

Jaja, allt för denna gång. Återkommer väl 2014, eller nåt...

Kram

Bara för att jag har ny dator...

Hej!

Jag har köpt en Mac. Det känns jätteroligt. Men det finns ett problem. Jag har redan gjort allt det som behövs för att komma igång. Så nu vill jag bara skriva. Det är därför jag skriver i bloggen nu, fast jag egentligen inte vill.

Hej då.

Historia

Det här var på den tiden då alla var små och obetydliga. Länder fanns inte, ej heller några folk som kunde skiljas från varandra. Faktum är att det bara fanns 24 individer av människosläktet på jorden. De hette Alkra, Alg, Malt, Hurd, Neapel, Gustav, Hyra, Lajder, Marimba, Ia, Maj-Britt, 3-15, Jufht, Liksü, Pentti, Klögerhajder, Kyla, Kung, Spira, Cleopatra, Mats, Hja, Akwa och Municipál. Alla såg de ut som folk gör mest, dvs lite hursomhelst. Men en sak som gjorde dom vackrare och mer unika än någon männniska efter, var att dom hade renhorn inmejslade i pannan. Det var häpnadsväckande. Dessutom hade dom knäskålarna bakåt vilket gav intrycket av att de var däggdjur som gick på bakbenen, vilket dom ju faktiskt var! Dom bodde i en by dom kallade Marfherhadernodherfraköping, och denna lilla ort var gjord helt i guld. Den låg vid en flod där honung flöt och på morgnarna kom fåglar och släppte fantastisk kalops i människornas fat. De gick aldrig hungriga. Det här var för mycket längesedan.

Februari numero tjugosju.

Hej hej!
Jag läste igenom några av mina gamla inlägg och det är ju bara att inse, jag skriver ju som en gud! Ett eget, lite bångstyrigt, språk med massor av rytmiska finesser. Frasernas Farao är namnet jag gett mig själv.

Anywho, jag sitter i min Stockholmsbostad (jag har förstås en i Linköping också) och är måttligt "trött" efter en mycket trevlig kväll i Hammarbyhöjden. Idag blir det lite fika och sånt och ikväll bär det av till Linköping. Imorgon startar PREMIÄRVECKAN! Nervöst är det, men repperioden har varit så fruktansvärt rolig, så jag hoppas att det fortsätter på samma sätt!

Jag har beslutat att fortsätta med denna blogg närhelst jag behagar. Kanske går det ett år mellan inläggen, kanske en timme. Jag låter det vara öppet då en blogg ska byggas utav glädje, av glädje bygger man en blogg.

Alles

Måttligt uttråkad

Det är lördag. Jag är ledig. Solen skiner. Jag är i naturen. Mitt i naturen. På SVT. Jag borde gå ut. Men jag är uttråkad. Intill apatigränsen. Jag borde ju gå ut. Men jag sitter här. Jag är för trött för att vara pigg och för pigg för att vara trött. "Experterna" säger ju att det är bra att vara uttråkad, att det främjar återhämtning. Men jag vet inte. Jag sov extremt länge, i mina mått mätt, denna natt. Det har gjort att jag känner mig bakfull. Jag känner mig bakfull och uttråkad. Jag har ont om pengar. Jag klagar. Jag skriver korta meningar. Jag tror att den här texten har en finlitterär touch. Jag drömmer om Nobelpriset. Jag står bredvid kungen och Peter Englund. Jag ler intellektuellt. Peter blir osäker i min närvaro. Som att umgås med gud, tänker Peter. Kungen fattar ingenting. Han håller i guldmedaljer. Dom ligger på en kudde av plysch. Han har sådana där ordensband. De ser ut som det ena laget på gymnastiklektionens band. Jag står i frack och ser blasé ut. Jag blossar på en cigarett med munstycke. Min monokel sitter som en smäck i ögat. Jag tar emot mitt pris och blir sedan ombedd att hålla tal. Utan att ha planerat nåt tal går jag upp. Utan att staka mig en enda gång talar jag i en och en halv timme. Jag berättar om konstnärens kamp. Om människans lott. Om framtida generationer. Om olika typer av pennor. Om varats olidliga förgänglighet. Delar av publiken snyftar. Andra delar är knäpptysta. När jag är klar blir det tyst en halv minut. Sedan reser sig publiken och applåderar. Några jublar. Andra hoppar upp och ner. En spyr. Applåderna varar i en timme. Jag tänder en cigarett och betraktar publiken från en 1700-talsfotölj. Med ena benet nonchalant över det andra betraktar jag dom. Jag rör inte en min. Kungen kommer upp. Han tar av sig sina gympaband och hänger dom på mig. Jag sitter blickstilla. Jag tänker på denna text. På sanningshalten. På textens profetiska potential. Det var här det började. Framför datorn en lördag. Med Mitt i naturen på tv. Uttråkad.