Höst/Vår 08/09

Hej.

Okej, nu befinner jag mig i det där fantastiska läget där saker jag gjort under den senaste tiden börjar tona ner och tacka för sig, samtidigt som saker jag ska göra börjar torna upp och göra sig påminda. Det är december och mina inflyttade vänner dras likt magneter tillbaka till sina respektive orter för julfirande med familj och hemvändaröl med sina uppväxtkamrater (som också med största sannolikhet återvänt från sina nuvarande hemorter för att göra detsamma).

Men inte deppar jag. Jag kan berätta att jag ska spela in lite scener i helgen, sen är det ju jul och sen spelar jag i Kriget på fjärde våningen med Unga Tur som börjar repas på riktigt i mellandagarana och som sedan spelas på Södra teaterns Kägelbanan. Sedan tillbaka till Gbg den 7:e januari för att regissera lite på skolan, sedan slutproduktion, sedan radioteater, sedan Teaterbiennalen, sedan...massor...allt eller inget...massor...shit, jävligt spännande! Jag blir alldeles pirrig av att tänka på det!

Så där är jag nu! Jag har varit inblandad i någon form av Haikubonanza de senaste dagarna, så jag tänkte avsluta mitt 85 (!) inlägg med en Haiku:

Det är kul med blogg -
man skriver ner sin vardag
så att alla ser!

Puss och hej!

Första kapitlets första del.

Hej!
Jag har skrivit första kapitlets första del i en historia som troligen kommer förändra mycket. Dessvärre vill varken ödet eller jag skriva mer, det var överhuvudtaget aldrig meningen att det skulle blir mer än första kapitlets första del i denna saga. Med detta sagt, bjuder jag er armen och presenterar:

GROTH
A day in the life of a stekel

Groth vaknade tidigt. Drottningen i boet hade, till drönarnas stora förtret, ställt det lilla vaxuret på 05:40. Nu ringde det med ett dön som skulle ha fått en bålgeting att baxna. Men Groth var ingen bålgeting, han var en stekelart av betydligt mindre kalliber. Han var ett bi. Hursomhelst, Groth satte på sig sin gulochsvartrandiga tröja och begav sig till aulan i mitten av kupan. På vägen mötte han Roiuf, Trex, Malte, Frothor och de andra i hans bekantskapskrets; krets 48 i kupans nordvästra del. Frothor bjöd honom på vax- och nektarkaka och han avböjde inte – han var verkligen hungrig. Väl i aulan satte sig vännerna på plats. Alltid lite bökigt, det där med att sätta sig, gadden måste alltid passas in i hålet på stolen. När Groth såg sig omkring såg han att alla bina hade samma problem. Alla utom Roiuf, han hade stuckit en honungsknyckarapa och blivit av med sin gadd. Mirakulöst nog hade han överlevt, och för detta åtnjöt han en respekt som var få förunnade, men – och kanske just därför – desto mer avundsvärd.
När bina till syvende och sist kommit på plats, ljöd trumpeterna sina fanfarer och drottningen Ghreya rultade in med sin rullator framför sig. Alla bina reste sig och surrade så högt dom kunde. I vanlig ordning bildades det ett sjuhelvetes vinddrag och allas antenner viftade av och an. När surret hade tonat ut påbörjades återigen den knöliga sätta-sig-proceduren. När alla, efter många om och men, var på plats tog drottning Ghreya till orda.
- Drönare, bin, steklar. Vi står inför en enorm förändring!
Hennes röst var egendomlig, det hade Groth alltid tyckt. Den var både ljus och mörk på samma gång, dessutom åtföljdes den alltid av ett egendomligt pipande när de utarbetade trakéerna samlade in ny luft. Dock var han den förste att medge att hennes stämma alltid hade haft en lugnande effekt på honom.
- Denna förändring kan vara den största förändring vi någonsin har stått inför! Men jag kan inte fördjupa detta för er. Dels därför att min hals klumpas av sorg, och dels därför att min kunskap i denna fråga inte är djup. Jag ger därför ordet till min främste rådgivare Namdeirf. Håll till godo.
Drottningen tog fram sin gulochsvartrandiga nösduk och dolde sitt ansikte. Några av hennes facetter uppfattade dock att Namdeirf, ridandes på en stor baldlus, äntrade estraden och med en svepande gest med höger mellanben bjöd hon honom podiet och drog sig tillbaka till den konungsliga logen. Alla bina började nu applådera med fyra av sina sex ben (surrandet var bara ämnat för drottningen) och Namdeirf lapade åt sig av uppmärksamheten. När det väl var tyst tog han till orda. Hans röst var sträng och svävande och han hade en mycket egendomlig accent.
- Ers kungliga höghet. Drönare, bin, steklar. En vind av förändring drar igenom vår kupa. Vi ska inte vara rädda, tvärtom. Vi skall omfamna denna vind och låta den föra oss dit där vi aldrig varit.
En egendomlig musik ljöd genom aulan och en blå flagga rullades ner på väggen bakom Namdeirf.
- Jag har bara detta att säga er. Död åt svärmintelligensen! Nu är det de fria bina som ska ta över. I afton kommer denna kupa att slås sönder av oss alla, och redan i natt ska varje bi ta ansvar över sitt eget liv! Slut på bidandet, början på biandet! För oss alla.
Många bin jublade, andra var mer eftertänksamma. Groth själv kände att detta var början på en gräslig tid.

Hög tid!

Hej!

Ja, då var det klarrt, för att citera mig själv på en annan internetsite. Sista föreställningen, och den 33:e i ordningen tror jag bestämt. Det slutade på topp! Alla som någonsin har varit en del av skådespelar- och musikertroppen var med på scenen. Men det coolaste av allt var att David, vår utsände i världen, i slutet av föreställningen kom in på scenen. Det var som att hans backpackerstrapatser på jakt efter det revolutionära subjektet (för denna gång) tog slut där och då. Gåshuden var total. TACK TEATER TRIBUNALEN FÖR DEN BÄSTA PRAKTIKEN I VÄRLDSHISTORIEN! JAG HAR NOG LÄRT MIG MER PÅ DENNA TEATER ÄN NÅGON ANNANSTANS, VÅGAR JAG PÅSTÅ!

Nu skriver jag inte mer, är för okoncentrerad...

Puss

Okontrollerad svada.

Hej.

Klockan är ett på natten. Jag är ledig. Ändå känner jag mig stressad. Det är mycket nu. Som man brukar säga.

Den värsta gör-allt-nu-stormen har mojnat, men lämnat mig med poststressad traumastörning. För några dagar sedan avbröt jag skrivandet på ett inlägg som listade allt jag hade gjort den senaste tiden. Kändes torrt, liksom. Lite autistiskt nästan, även om det inte är något att förakta. Det sägs ju att det är bra att skriva ner allt som händer så att man, rent visuellt, kan skaffa sig en överblick. Men det blir ju lätt så att man, rent visuellt, då skaffar sig en ångest också.

Detta kanske är en ordvrängarfloskel, men jag vet inte riktigt om jag befinner mig i början på slutet eller slutet på början. Med början på slutet menar jag att min utbildning snart är klar och jag ska ut i någon slags kärriär, alltså slutet på början. Det är så tryggt att vara den tyste och blyga novisen som alltid slår sina spastiskt/vackra slag nerifrån, men ack så fegt. Jag borde börja hävda att novisstämpeln rinner av mig som vatten på en gås. Men med makt kommer också ansvar (jag höll på att skriva Ansgar, vilket ger meningen en helt annan och smått irrationell, teologiskt och historisk approach). Så är det ju bara.

Åtta föreställningar kvar, fördelade på två veckoslut. Sedan en månad av sånt som jag romantiserar så mycket, men hatar att vara i. Förberedelser. Att sitta med en kopp kaffe och ha alla möjligheter öppna. Jag ska regissera. Det är inte klokt, och det kanske inte blir så till slut, men jag ska regissera! Fy fan, så kul! Måste hitta pjäs. Imorgon ska jag ut och leta...

Nu orkar jag inte skriva mer...

Puss
Eric

Såååå mycket avklarat!

Hej Hej Hejhej Hej Hej

Väldigt speciell början, skriven av en speciellt trött blivande skådis. Jag gör som jag brukar nu. Alltså en liten sammanfattning av de teater- musikhändelser som jag gjort denna höst. De kommer i listformat. KG Bergströms intervju med fotbollsspelaren Martha distraherar i bakgrunden, så jag reserverar mig för eventuella stavfel... Följaktligen:

• 
  
  Hittills 25 av ca 34 föreställningar av Det Kommunistiska Manifestet
  
  

80

Hejsan!

Detta är inlägg nummer 80. Nog om detta.

Lite bakfull och seg sitter jag här hemma och ser på TV:n. Som en kort ut- och inandning mellan alla grejer som fyller almanackan och livet med substans och stress. Det är bra med dessa oaser av rastlöshet och ledighet, för jag kan då klura på varför saker är som dom är och, framför allt, varför jag är som jag är i givna situationer.

Egenskaper är förbryllande. Det går inte att lita på dom. Dom är inte konsekventa. Jag kan egentligen bara säga att jag är på ett visst sätt i ett visst sammanhang. Inte annars. T.ex ser jag mig generellt inte som en särskilt blyg person, men nu är jag inne i en period där jag står med rodnande tystnad i vart och vartannat ögonblick. Var fan kommer det ifrån??? I många lägen rabblar jag på om ditten och datten till den grad att folk önskade att dom hade förlamningspiller för käften min. Men numera står jag där och frustar som en vilsen pubertet. Jag menar, respekt osv i all ära, men måste jag sudda ut hela mitt väsen? Jag har decimerats till en enda stor medgörlighet och jag vet inte exakt varför. Jag tänker (och fick höra det av Moa) att jag måste säga saker så fort dom ploppar upp, utan att låta den intellektuella och elitistiska hjärnan ha tolkningsföreträde. Men, i sann kognitiv anda, mönster är svåra att bryta. Som på terminsutvärderingen på höstterminen i ettan: "Eric, du måste acklimatisera dig tidigare i gruppen, ta din plats, och visa vem du är. Annars blir du inkonsekvent och störande för det sociala umgänget." "Just det", svarade jag panikbejakande och kladdade ner "tipset" i min anteckningsbok. Och lät saken bero. What goes around, comes around...

Jaja, allt går i perioder. Nu är jag såhär. Jag jobbar på problemet. Sen blir jag sådär. Och har jobbat på problemet.

Den emotionelle exhibitionisten Eric tackar för sig.

Puss

Rörelse.

Hej!

Utvilad men omtumlad, så kanske man kan sammanfatta mitt läge just nu. Denna uppsättning har genomgått åtskilliga små omvälvningar och är nu inne i en politisk-geografisk metamorfos utan dess like. Vad händer i den värld vi känner till när ett i-land, tillika nordiskt grannland, havererar? Vad händer när man de facto kan hitta ett, om inte flera, revolutionära subjekt i Sydamerika. Ett tag tänkte jag "vad bra, vi ligger verkligen i tiden med det vi gör", men vi är ju tamefan ett gäng Nostradamusar som siar i en, inte alls avlägsen längre, framtid. Jag gör fan min praktik på Oraklet i Lido!

Jag gillar hemligheter (dessutom vet jag inte mycket nu), men det kommer ske förändringar i vår uppsättning. På samhället har det vuxit en böld, vilket vi bevittnat i flera avseenden, och det har drabbats av en feberliknande epidemi; överproduktionens epidemi. Jag tror att gemene man, i allt större grad, kommer till insikt om att kapitalismen inte fungerar. Jag tror att även dess hängivnaste försvarare inser att den kommer att fräta sönder vår planet med sin girighet, sin exploatering och sina monstruösa giftutsläpp. Om dom inte förstår det, är det dags att göra något. Det är inte längre bara en ideologisk ståndpunkt, det är mycket större än så!

Skönt att skriva av sig lite!

Kram
Eric

Premiärerna

Hejsan hallå!

Nu har vi haft våra båda premiärer på Det Kommunistiska Manifestet. Och fy fan vad jag lär mig! Det är helt otroligt detta! Vi har än så länge blivit übersågade av SvD, P1, Aftonbladet och City, halvsågade av Expressen men halvhyllade av DN. Det är kul och jag är paff över hur lite jag tänker på dessa recensioner. Det känns ärligt talat inte riktigt som om dom på verkar mig alls just nu.

Eller oss, rättare sagt. För detta är ensembleteater, och ensembleteater är typ det roligaste man kan göra. Modet som kommer ur att man blir uppbackad, lusten som kommer ur att man backar upp, det är svårt att slå. Visst, jag är helt slutkörd och bakfull. Men jag älskar denna ensemble och dess regissör, jag älskar alla omkring och dessa teatrar som jag praktiserar på. Jag känner mig bekräftad, respekterad och omtyckt och det överträffar vida mina mest utopiska förhoppningar innan vi började.

Jag har idag surfat runt på sidor som behandlat denna uppsättning och givit min syn på saken (dock under pseudonym) och det är inte typiskt för den lite konflikträdde Stern... Återigen en eloge till teatrar som ökar ens kunskap, formuleringsmöjligheter och meningsbärande uttryck. Hoppas detta inte är sista gången.

I övrigt är det många som berömt mig...för mitt trumspel! Där ser man.

Allt gott!

Kamrat Stern

Ja, jävlar...

Hej på er!

Vi är ganska jävla nära nu. Premiär, alltså! De facto är det genrep imorgon och det känns helt sjukt. Jag dras för tillfället med de symptom som ingår i en narcissistisk personlighetsstörning - självförnekelse blandad med hybris samt totalt bekräftelsebehov blandat med suverän tjurskallighet. Ena stunden tänker jag att jag absolut är sämst i hela ensemblen och i andra stunder...ja, tänker jag inte så. Som om man kan göra en skala över vilka som är bäst/sämst. Fan, vad dumt! Eller kan man göra det? Varför skulle man vilja göra det? Det är ju för fan sjukt! Adjö friskhet! Välkommen neuros!

Vi är i alla fall ett gäng som sätter upp det kommunistiska manifestet på en teater i innerstan, Södermalm närmare bestämt! Premiären äger rum den 29/11 och vi spelar fram till December. Så är det bara. Här kommer en bild på gänget:

Fy fan, vad vackra vi är! De må bära eller brista, men vackra är vi! OCH VI HAR TAMEFAN NÅGONTING SJUKT VIKTIGT ATT SÄGA!!!

Adjö for now!
Kamrat Stern

PS: Boka biljetter då! Teater Tribunalen Teater Galeasen DS.

Jag gör som Gud och vilar denna dag.

Hej hej!
Nu sitter jag och tittar på någon jävla friidrottsgala och undrar lite vart denna dag ska ta vägen. Den senaste tiden har präglats av repetitioner, cigaretter, alkohol och ideologi. Fruktansvärt spännande grejer även om jag undrar vad allt detta kommer mynna ut i. Vi sköt fram premiären en vecka, bl a logistiska skäl. Logistiken i denna föreställning är minst sagt unik. Vilket jävla sammanhang jag hamnat i! Kan inte riktigt fatta det själv.



Har städat min lägenhet idag, samtidigt som jag såg på ett program om enorma förhistoriska insekter. Fyfan, fick för mig att dammsugaren var någon jävla trollslända eller nåt. Jag är maniskt och paniskt rädd för alla insekter utom flugor och myggor, vilka jag iställer hatar. I och för sig, min relation till flugor är nog mer hatkärlek då jag faktiskt tycker att de små krypen är lite söta, med sina små trattar till munnar. Att de dock kräks ut galla ur dessa trattar är en annan sak...



Försökte komma med i SVT:s nya fågeprogram idag, men det fanns ingen info om detta på hemsidan. Fan, vad roligt det är med trivia och frågesporter och sånt. När jag sitter och tittar på programmet kan jag ju svaret på nästan alla frågor. Men det blir väl en annan grej när man väl står där och på 10 sekunder ska återge något lustigt minne för en skojfrisk/stressad programledare.



Kände idag när jag loggade in på bloggkontot att det skulle bli kul att skriva. Det är ganska kul faktiskt. Så pass kul att jag ska bifoga bilden på mig från affischen till Det Kommunistiska Manifestet. Blev rätt stilig faktiskt. Ordet på stan är att jag ser ut som någon gammal serietidningsskurk eller nåt annat kitschigt, men det spelar ingen roll. Jag gillar bilden. Den kommer här:

Inte illa, va? Det är något strängt över bilden. Men också något annat. En sorg kanske. Kanske visar den på idealism förvandlad till totalitärism. Eller revolutionens vidriga övergång till reaktion. Eller bara ett klassfoto från ett högstadie för blivande diktatorer.

Det var allt för idag!

Puss och hej.

Flytt och förväntan.

Sååå... Nu sitter jag alltså i min nya lya i Blackeberg och kurar skymning. Det har varit en strapatsrik helg med turbopackning m.m, men själva flytten gick förvånansvärt lätt. Det blev bara ett lass, som vi klämde in i Jannes gamla volvo kombi med släpvagn. Lägenheten gör mig ganska lugn, men vi får väl se om jag lyckas somna ikväll... Annars börjar vi VERKLIGEN närma oss premiär på Det Kommunistiska Manifestet. Det är faktiskt bara tre veckor kvar! Men jag tror ändå det är lugnt faktiskt. Vi är något fint på spåren, vågar jag påstå. Men, som sagt, vi får se. Den blir lite fragmentarisk, denna text. Mamma ska också flytta snart. Shit! Nu kommer en sammanfattning av den senaste tiden: EN TOTAL OMVÄLVNING!

Puss

Nu har det börjat!

Go' vänner!
Nu har min praktik börjat och pågått i fem dagar. Jag var nervös som en liten koala första dagen, men kom in i grejen ganska fort. Än så länge har vi bara haft politiska diskussioner och allsång, men så sakteliga kommer vi nog att gå upp "på golvet" (som man säger) snart. Det svåra med Marxismen är att man alltid bara skrapar på ytan, i själva verket är det ett världshav av information och kunskap som är svår att nå. Det liknar genusvetenskap på det sättet, att jag är så låst av tankestrukturer och tankenormer att jag måste vränga ut-och-in på mig själv för att kunna tillgodogöra mig konkreta fakta och förslag på förändringar. Typ. Klart är i alla fall att vi, utan någon som helst tvekan, lever i en kapitalistisk värld. När man väl erkänt det för sig själv, kan man börja skrapa lite djupare. Wikipedia skriver följande om om kommunismen:

Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd. Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov.
Beteckningen kan också ses som en del av den bredare socialismen. Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen (Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) där vägen till socialism skulle ske genom reformer i samarbete mellan de förtryckta och de förtryckande klasserna (av motståndarna även kallad revisionism); och den revolutionära grenen (Karl Marx, Friedrich Engels), där vägen till socialism skulle ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution, som förespråkas av kommunisterna. Den Frihetliga socialismen (främst företrädd av Michail Bakunin och Pjotr Krapotkin) förespråkade att vägen till socialism skulle ske att genom revolutionen avskaffa statsmakten.
Många[1][2] använder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en självmotsägelse, då den anser att staten är ett verktyg för klassförtryck. Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå.
Andra väljer istället att betona kommunismen som en praktik, en så kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses då inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.

Det finns otroligt mycket mer information att hämta om kommunismen på Wikipedia. Om ni tycker det är svårt, så KOM och SE Det Kommunistiska Manifestet på Teater Tribunalen, premiär den 22/9!

Ha det!
Kram

Det var inte igår...

Hallå!
Ja jävlar, vilken sommar jag haft. En ledighet utan dess like har jag bjudits på den senaste tiden. Det började med en strålande midsommarfest i skärgården (med kaskadspyor mitt i natten), via en fullkomligt genialt fantastisk inspirationsvecka på Öland, till en tvådagars superfest i Halmstad. Dessutom har jag hunnit läsa en del viktig litteratur inför hösten, läsa oviktig men skön litteratur, hänga med vänner, köpa goa grejer såsom skor och kläder, m.m.

Nu börjar jag dock se slutet på tunneln och om mindre än två veckor börjar min praktik. När jag skriver detta fylls min kropp av ångestpirr och förväntansskräck. Hur fan ska detta gå?

Jag byter ämne, då jag nu till bredden är fylld av skräck. Jag spelar extremt mycket internetfotboll och är hooked till 100%, det är de facto på väg att ta över mitt liv. Ajdå! Vad finns det mer att säga? Jo, sammanfattningsvis, jag närmar mig startgroparna och snart är det bara UP AND AWAY!!!

Puss

Ledigheten.

Hej!
Nog är jag ledig alltid. Har varit det på riktigt i en dag nu. Som vanligt när jag är ledig, hör jag hur massa ouppklarade grejer i mina sinnen ropar långt bakom mig och är på väg att hinna ikapp. När de väl hunnit ikapp blir jag en vemodig jävel ett par dar, men när dom väl bökat in sig i själen min blir det mesta mycket bättre.

En sak måste dock sägas, det ÄR jävligt speciellt att komma tillbaka till Sthlm. Livet är så mycket större här, i GBG är det ju bara skolan. Här är det ALLT, inklusive skolan. En stress gör sig gällande, en press närvarar, men även en djup glädje och en självsäker världsvana.

Oformulerade tankar far genom skallen. När dom formulerat sig och framfört sina budskap återkommer jag...

Puss

Jag gör mig själv en tjänst...

Hallå, hej hej.

Här sitter jag nu, mitt i natten, i mitt gamla pojkrum. Anlände till Stockholm för ett par timmar sedan, och hann precis se röstresultaten Eurovision Song Contest i Belgrad (Zagreb?). Nu ska jag snart lägga mig, men, hallå där, jag känner mig lite tom. Vad har hänt egentligen?

Jo, det ska jag berätta. I fredags avslutade vi ett tvåveckorsblock med Fero Veres. Temat var "action work", men vi sysslade mest med pjäsanalys. Den mannen är en levande legend, det känner man verkligen. Jag hade hört att det blir många bevingade ord när han börjar prata. Och mycket riktigt, när jag skulle skriva in de bästa citaten på datorn blev det fyra sidor citat! Ett tag tyckte jag kanske det var lite väl pratigt, men ju längre vi höll på, desto mer föll på plats. Nu är jag ruggigt glad och tacksam över att jag fick ha denna mästare...

Men sen då? Jo, det ska jag förtälja. På måndag är det kollationerinng på Teater Tribunalen. Det Kommunistiska Manifestet av Marx & Engels skall iscensättas på Hornsgatan. Jag är mycket nervös och undrar vad som skall ske. En massa frågor far igenom mitt huvud, här kommer några av dom:

• Är jag redo för praktik?
• Kommer jag behöva armbåga?
• Hur blir min status som praktikant?
• Kommer jag trivas i ensemblen?
• Är jag tillräckligt intelligent/intellektuell?
• Vad kommer min strävan vara?
• Är jag ego eller altru?
• Är jag passé redan innan jag börjat?
• Klarar jag Stockholmsjargongen?
• Var står jag politiskt EGENTLIGEN?

Som ni märker är det en hel del intressanta frågor som jag bearbetar i mitt stilla sinne just nu. Jag hoppas att åtminstone några av dom kommer besvaras inom kort ("inom kort" ska här läsas med mycket relativistiska glasögon).

Imorgon ska jag sjunga en Allan-visa på en liten bar som heter Berlin.

Jag kan också lägga till att min 27:e födelsedag inträffar på måndag. En slags symbolik i detta. Födas på nytt? Starten på något nytt? Osv.

Så. Nu har jag gjort mig själv en tjänst. Detta "prehistoriska" inlägg kan fungera som språngbräda/utvärderingsgrund/inlägg.

Allt gott, go' vän(ner)!

Puss

Sjuttionde inlägget

Hej!

På ett sätt knyts nu scenskolesäcken ihop. Vi har bara två veckor kvar då vi ska ha det som på skolan kallas för action work. Igår hade vi våra två sista redovisningar på bunden text-blocket och idag utvärdering. Det kändes en smula vemodigt måste jag säga. Iwar är en klippa, han förtjänar ett överflöd av lovord.

Ikväll blir det lite av varje. Först ska jag se De Onda på GBGs Stadsteater och sen blir det någon form av utgång. Måste läsa pjäs i helgen också...fan. Aldrig riktigt ledig.

Blev jättestressad nu!

Puss

Vårvindar sturska

Hallå!

Följande brev har aldrig landat på min dörrmatta eller nått min e-mail, men om så vore skulle många problem vara lösta:

Hej!

Jag heter Måns Dhermer (fi) och jag sitter på stol 95 i Sveriges Riksdag. Vi i Riksdagen beslöt enhälligt för att skänka medborgare Eric Gustav Xavier Stern, personnummer 810526-xxxx, 13 miljoner kronor (13000000 SEK) av ingen särskild anledning. Vi har inga specifika förbehåll på hur vi vill att pengarna ska spenderas, men vi ser helst att minst 20% av den totala summan spenderas på onödiga ting/dekadent leverne. Vi har även inrättat ett särskilt konto (med tilhörande kontokort) för dessa pengar, som dessutom låter dig hämta ut 40%/år i avkastning.

Om du väljer att icke ta emot dessa pengar, eller skänker dem till välgörande ändamål, kommer Sverige att stämma dig och yrka på fängelsestraff.

Inormation om konto m.m. har skickats till dig.

MVH
Måns Dhermer

Jo, visst är det banalt och ganska korkat att snickra ihop sådana här falska brev, men jag blev lite pirrig ändå...

I övrigt kan jag meddela att vi har bunden text med Iwar Wiklander just nu och att vi imorgon har vår andra av sex redovisningar. Allt för nu...

Puss

Ett evigt processande...

Hallå eller?
Dom säger till mig att jag måste börja skriva processdagbok. Jag tänker "varför då? jag har ju bloggat här i flera år ju!". Men å andra sidan, i min processdagbok kan jag ju vara introvert och navelskådande och det är jag ju inte här. Nä, just det...

Vi har precis lagt filmandet och antagandet av nya studenter bakom oss, nu är det bunden text som gäller. Detta har vi med Iwar Wiklander, en legend av rang, och en riktigt bra pedagog. Jag ar bara inte så på, helt enkelt. Jag tänkte redogöra för mina känslor just nu i några rader blankvers. För er som vill veta mer om detta versmått kan jag hänvisa till http://www.wikipedia.com/ för vidare fakta:

Att lära saker som man inte vet
Är ganska kul i allmän enkelhet
Men när det är ett pedagogiskt krav
Då blir det kanske inte åka av
Man lär sig Shakespeares alla små tekniker
Exempelvis från målet ej man viker
Men jag ser hellre framåt, mot praktiken
För just nu är jag trött och rätt besviken
På skolan och det inrutade mönstret
Som hindrar mig att se fritt bakom fönstret
Mot vad som väntar fjärran nästa krön
Där borta väntar slitet nog sin lön?

Ungefär så kan jag sammanfatta hur det känns just nu. Jag känner att jag har så många brister att jag brister, för att fortsätta på Williams vis. Jag vill testa om jag överhuvudtaget KAN någonting. T.ex. det här med dialekter, min stockholmska är ju inte särskilt subtil. Överallt lurar en diftong eller ett felaktigt Ö- eller Ä-ljud! KÖR I LÄ, säger jag då och hoppas någon förstår mig. Fy fan, snart bär det av till Sveriges östkust. Ljuva tid!!! Något oförlöst slutar jag nu mitt inlägg för att låta sömnen göra sig gällande...

Allt gott, älskade vänner!

Kram
Eric

Radioflash

Hej på er!

Idag är det söndag och jag har inte direkt någonting att göra, eller berätta! Så jag satte helt enkelt ihop ett radioprogram med presentation, jingel och två dumma intervjuver. Jag ger er: Radioflash...

Puss
Eric

Easter on tha west coast!

Hallå eller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Är utvilad men ändå seg i kolan. Är inne i en mycket filmiskt period av mitt liv just nu. Jag har, under en veckas tid nu, varit inblandad i inte mindre än tre filmprojekt. Två kortfilmer och en långfilm. Har under eftermiddagen spelat in en scen i långfilmen där jag för en gångs skull var nöjd med det jag gjorde i det projektet. Det är så svårt att bara komma in på inspelningen, repa igenom scenen som hastigast och sedan börja filma. Självmedvetenhet och stelhet är bara förnamnen tycker jag. Men, idag var det lite bättre på dom punkterna anser undertecknad. Kommande dagar:

sön: inspelning
mån: skola
tis: inspelning
ons: inspelning + middag på landet
tor: återhämtning + hem till Sthlm!
PÅSK PÅSK PÅSK PÅSK PÅSK PÅSK

Fy fan, vad gött det ska bli att komma hem!!! Längtar som ett as!

Sedan återstår en termin med skoj. Måste meddela berörda parter
om praktiken också...

Puss
Eric

Post/Pre

Hej!
Jag är medveten om att namnet på detta inlägg är en smula överpretentiöst, men icke desto
mindre sant. Jag befinner mig nu vid en milstolpe där Yat (as I know it) har nått sitt pedagogiska slut och där ett enormt filmblock tar över, och det redan imorgon. Det har hänt mycket sedan mitt senaste inlägg. Bl a har jag varit i Berlin och fröjdat mig i teater och öl. Det var väldigt trevligt och välbehövligt. Det betyder dock inte att allt Castorf rör vid blir guld, men inte heller att Berlinarna gör dålig teater. Tvärtom. Jag såg sjukt mycket bra teater där, allting verkar så tillåtande. Publiken älskar sin teater vare sig den "gör bort sig" eller inte. Lite mer så i detta elitistiska rike skulle vara önskvärt...

Som sagt, filmblocket kör igång imorgon. Sedan bunden text med Iwar Wiklander, sedan action work med skolans legend Frantisek Veres. Sedan...praktik! Vad fan ska jag välja? Jag vet vad jag vill och det är att helst inte behöva tänka på praktiken överhuvudtaget! Fan! Det är nu mitt strategiska överjag ska ta vid och lotsa mig genom en värld av borden och måsten och beslut! Men mitt överjag sover och hänvisar mig ingenstans. Lika bra att bida en smula och sedan se vad som händer.

Mycket händer, men det viktiga i detta nu är att alla mina långärmade tröjor är rena och att jag snart ska tillaga pasta med pesto, parmesan och lufttorkad skinka.

Ha det gott!

Kram
Eric

Liten krönika om val.

Hej!

Det följande är mest till för att jag förstå hur saker och ting fungerar rumtom mig just nu....

Val
I mitt projekt får jag ju ta ställning till om huruvida det är ett skolprojekt eller en jobbgrej. Grunden till hela min idé var ett gäng frågeställningar om val jag gör utefter privata, professionella, sociala, etniska och könsmässiga förutsättningar. Det jag tror jag kan ha glömt bort i detta virrvarr av preferenser och ställningstaganden var publiken. Men frågan är om detta är till för dom? Det finns väl en anledning till att skolan kallar uppspelen för redovisningar och inte föreställningar.

Efter redovisningen idag var jag inte särskilt nöjd, jag tycker inte jag nådde ut till publiken med mig själv. Detta hamnar i smärre polemik med att publiken verkade vara nöjda med det dom sett.
Men, återigen.
Spelar det någon roll för mig om dom är nöjda så länge jag själv inte tycker att jag uppnått det jag sökte? Ja, visst fan gör det det! Faktum är att jag borde vara supernöjd med tanke på att jag satte mig själv på så hal is och sedan lyckades gå på den med viss friktion, om metaforen duger.

Under dagen har jag pendlat mellan att vara nöjd och missnöjd och allt baseras på mina projektioner på publiken. Jag projicerar, som jag och många andra brukar göra, min egen missnöjdhet på de stackars människor som berömmer mig. Det ska jag sluta med omedelbums.

Alltså.

Mitt projekt hade inget större publiktänk, utan var mer till för mig. Men publiken gillade det, tror jag. Jag bryr mig inte...jo, det gör jag nu, men inte i längden. Men dom gillade det, tror jag som sagt.

Great succes. Och en tankeställare. Och ett viss sting av missnöjdhet.

Skrivet direkt ur huvudet var detta och inte ett prosaiskt mästerverk!

Puss

Imorgon: Världspremiär.

Hej på er!

Här sitter jag på min stol i mitt rum och är nervös. Imorgon ska Ensamheten i centrum visas för en offentlig publik för första gången. Jag har aldrig förr i mitt liv både skrivit och regisserat en pjäs och det känns helt sjukt läskigt att göra det. Kan inte skriva mer om det nu, fy fan va läskigt!

Nu ska jag se lite på Magnolia och sedan lägga mig i min säng...

Puss go'vänner!

Eric

Nr. 60 - Integritet kontra föränderlighet.

Hejsan!

Jag är alldeles pirrig, det har hänt så mycket på sistone. Jag ska spela in film imorgon, jag ska spela in film i mars, jag ska till Berlin i februari och jag håller på med mitt egna projekt just nu. Mitt egna projekt heter i nuläget Ensamheten i Centrum och förändras hela tiden. Jag försöker åtminstone hela tiden ha min grundidé intakt. Men förändringarna känns inte jobbiga, det känns inte som att jag kompromissar med min integritet. Det är strida strömmar av inspirerad kreativitet som flödar...

Har precis blivit bjuden på baguett! Måste smälta den...

Puss

Har lite trist.

Beepop!

Sitter här i Götet, det är lördag runt klockan 13 och jag har ganska så tråkigt. Jag har ätit frukost och diskat och surfat och snusat. Nu har jag tråkigt.

Min vän Fredrik blev idag antagen till Teaterhögskolan i Sthlm, och det fyller mig med en sådan värme att det spritter i kroppen. Slår man efter "någon som förtjänar att komma in" i en encyklopedi så är det onekligen en bild på den grabben!

Men han är i Sthlm och jag i Götet och har lite tråkigt. Testade att sjunga "Karl Nilsson" av Povel Ramel igår inför mitt egna projekt. Jag var, om jag ska va ärlig, lite skeptisk inför om det skulle gå hem eller inte. Men det gick verkligen hem, tror jag. Mycket kul. Mitt projekt blir nog lite spretigt. Det består ju av grejer som jag samlat på mig under flera flera år och tänkt att "det här ska jag göra någon gång". Det går liksom bra, ta i trä, ta i trä.

Försöker lista ut vad jag ska göra av denna dag. Jag är ju inte Elton John, jag kan ju inte ta på mig ett par solglasögon i playwood och dra till Bahamas sådär i ett kör. Jag är ganska fattig. Vi får se, kanske bibblan, kanske nåt annat.

Men jag är glad.

Puss
Eric

Vidare.

Hej hej!

Jodå, tillbaka i Götet, vid min bärbara dator som kräver hårt tryck om man överhuvudtaget vill ha fram bokstaven K. Lite frustrerande, lägg sedan till att jag känner mig smulan förkyld också, med huvudvärk och den där speciella tröttheten.

Vi håller som bäst på med våra egna projekt i klassen nu, och jag vet inte riktigt hur det går. Det går ju onekligen framåt, jag är så gott som klar med mitt manus (en del kluriga övergångar kvar) och jag har pratat med herr Tavares i Stockholm angående arr och tonsättning m.m. Å andra sidan har jag just nu tvättstugan och är inte alls i skolan, vilket jag kanske borde. Men det är omöjligt att få tid på detta jävla bygge som är mitt hem.

Mitt projekt går under det, kanske något pretentiösa, arbetsnamnet "Ensamheten i centrum", men jag ber er att tolka namnet på fler sätt än dom kanske mest uppenbara. Jag utforskar...nä, skit i det ni, kom och kolla istället!

Jag vill slå ett slag för det ypperliga matstället Picadeli Salladsbar vid Coop på Avenyn. Det är fenomenalt gott och ohyggligt mättande. För 70 spänn kan man äta två måltider ur samma skål, så mycket får man.

Jag kan köra lite avslöjanden om projektet under de kommande veckorna för att öka "hypen".
Avslöjande 1: Also Spracht Zarathustra finns med på ett hörn...

....hm...spännande, va?

Allt för nu. Över och ut.

Puss
Eric

Bakåt<-->Framåt.

Hej ni,

Och var glada, för här kommer mitt första inlägg 2008! Wowowowow! Jag tänkte först ge mig på en mindre sammanfattning, för att sedan jobba mig utåt/större.

Jag har haft ett klockrent jullov i många avseenden. Jag har fått slappna av en smula, ägna mig åt sånt som jag vill göra med mitt liv efter utbildningen. Jag har fått njuta av och med glada vänner. Jag har spexat, druckit, samtalat, gråtit, skrattat, spelat, sjungit, samordnat, softat, sovit, vilat upp, gjort mig redo och här är jag nu. Fast det är inte helt sant, jag känner mig inte riktigt fullständigt redo, men redo nog.

Sammanfattning 2007
Ett år som, mer än något annat år, bjudit på så ofantligt djupa dalar i relation till topparna. Mesta tiden av detta år spenderade jag på att vara en tjurskallig och sorgsen typ. Jag lät det ske. Jag gjorde ingenting, tänkte massa skit om ödet. Det var dumt. Lite får man faktiskt göra själv. Man måste leka med elden lite mer. Jag är sååå mycket lyckligare/gladare nu och det gläder mig verkligen att skriva! Nu kommer jag i punktform att nedteckna de händelser, personer och annat som ägde rum nådens år 2007 och som jag minns nu. Jag kommer inte värdera något av det, bara skriva. Ej kronologiskt:
Pedagogen Dee Cannon, pedagogen Marianne Dahlberg, lägenheten i Västra Frölunda, Kalle och Helenas gästfrihet, teaterhögskoleseminariet i Malmö, min skolas namnbyte, Teaterbiennalen i Örebro, Eskalators sommarturné, Paradisofestivalen, att bo tillsammans med Ellen Norlund, regissören/skådisen Lars-Magnus Larsson, självkännaren Göran Parkrud, slutet på förhållandet mellan mig och Moa, Susanna Helldéns inträde i klassen, höstlovets fantastiska karaktär, Mobile-etyder, Gunilla Röör, teaterhögskoleseminariet i Luleå, Håkon Liu, att ha en jul med mor, readings, klassen, alla vänner och ovänner. Detta var ett år jag alltid kommer minnas mycket av, även om det kanske inte uteslutande kommer vara glada minnen...

Hej 2008!

/Eric