Bilbingo

Hej!

Återigen beklagar jag mig (inför döva öron?) över att jag har en så nonchalant inställning till denna min blogg. Jag uttrycker ju mig över hela internet och det ligger ju i dess natur att alltid söka sig mot det nya och lägga gårdagens flugor i gårdagens fönsterkarmar. Men här har jag ju trots allt min lilla oas, som troget väntar på mig när jag likt ett 1800-talsgeni väcker tjänstefolket när jag full av hybris och punsch ramlar in genom köksingångens skumt belysta korridor. Tålmodigt byter den sovställning och låter mig hållas.

Anywho, jag är stockholmare by nature igen, inte bara by name. Jag har flyttat hem! Jag har börjat jobba här, jag njuter av tillvaron och närheten till alla vänner. Jag har börjat spela bilbingo på söndagarna. I Tumba!

Måste gå!

Hej då!

På bibblan.

Hej!

Skrev en status på Facebook och blev så imponerad av mig själv att jag beslöt mig för att skriva ett inlägg i denna gamla blogg. Det är märkligt mysigt att sitta på bibblans café med datorn på bordet och kaffet rykande bredvid. Det blir som att jag känner mig oerhört betydelsefull. Som att en fotograf snart kommer och tar några svartvita bilder på mig som sedan publiceras i en stor och tjock bok om 2000-talets viktigaste personligheter.

Ja, jag återkommer ständigt till denna fullständiga egocentricitet, men den fyller mig med välbehag! Jag kan inte bara negligera den! Jag måste få känna mig värdefull! Jag vet att ni unnar mig det.

Årets viktigaste högtid (påsken) är här! Varför är den viktig? För att en påhittad man låtsades dö för verkliga (men påhittade) synder. Jag fick ett brev och knackning på dörren från dom som brukar göra det. Jag öppnade inte dörren förstås, och därför la dom ner det lilla pappret i brevlådan. Det stod att Jesus är kung; och dom menade det inte på ungdomsslangsvis, dom menade att han de facto är kung. Bredvid var det en bild på karln som starkt påminde om Enron eller någon annan av Tolkiens filurer. Han hade en massa blingbling på sig. Det kändes fel. Levde inte Jesus lite spartanskt, med ganska lite cash? Skulle han verkligen prioritera ett pannband i schysstaste guld? Men, å andra sidan, det var väl just detta avsändarna ville diskutera. Fast inte förutsättningslöst, tror jag. Det känns mer som att det finns rätt och fel i dom diskussionerna.

Annars väntar en lite historisk dag i mitt liv. I övermorgon gör jag mitt sista framträdande i en produktion på ung scen/östs scen på (sett ur frilanssperspektiv) överskådlig tid. Jag har varit där i nästan 2,5 år! Fem av sex möjliga säsonger sen jag gick ut scenskolan! Så det känns lite ball! Men, förstås, vi fortsätter ju spela Kaspar Hauser i Norrköping en månad till. Så kom gärna och ta en titt!

Allt för nu!

/Eiricur

2012

Hej!

Jag skriver ju som bekant inte så ofta här. Men denna plats bland ettor och nollor ligger ändå och pyr i mitt undermedvetna. Och ibland drar jag ändå hitåt för att skriva ett par rader. Den har ju ändå funnits så länge, vore synd att lägga ner den nu, när den då alltså ändå funnits så länge.

Idag hade jag en liten revival från min tid som ung vuxen (för nu torde jag väl kanske ha hamnat i den nedre medelåldern), då jag satte upp affischer på stan. Det enda nya var att stan i detta fall var Linköping. Det var faktiskt precis lika träigt göra nu som det var då. Det som lättade upp var att jag faktiskt gillar både affischen och föreställningen och teatern den går på, dessutom var vi ett glatt gäng.

Nu sitter jag hemma och försöker smälta det faktum att jag typ ska stand-upa på Orionteatern. Det är ju sjukt! Vem är jag att göra en sån sak? Men då ska jag så klart ha den patetiska inställningen att "allting ska man ju testa någon gång". Det får finnas en hejd på min töntigt präktiga idealism! Fast det ska ju bli lite kul att testa, förstås. Men mest så sjukt jävla läskigt. På scenskolan kunde jag ju göra såna här saker under överseende av kompetenta lärare och stöttande klasskamrater. Men här står jag själv, med omgivande teatermänniskors förväntansfulla (?) blickar. Jag kanske inte kan leverera? Det kanske blir bajs. Bajs blir det inte, för den eminente Ruben Lopez kommer också att uppträda. Det är skönt, för han är grym! Men just nu känner jag att jag som högst kan fylla 5 minuter av medelmåttigt uppträdande. Men jag har en halvtimme till förfogande. I värsta fall får jag väl köra nåt arga leken-trick med Guinessambitioner för att få dom där 30 minutrarna att gå. Shit, mina fingrar är kalla. Fördelen är att jag i alla fall efteråt kan säga att "har testat det där och aldrig mer alltså!" "Inte en gång till!" "Nä, nä, nä, någon jävla måtta får det väl va!" "Jag säger ju för fan att jag testa och det var ingenting för mig, alltså!" "Nej, säger jag!" Osv

Jaja, allt för denna gång. Återkommer väl 2014, eller nåt...

Kram