80

Hejsan!

Detta är inlägg nummer 80. Nog om detta.

Lite bakfull och seg sitter jag här hemma och ser på TV:n. Som en kort ut- och inandning mellan alla grejer som fyller almanackan och livet med substans och stress. Det är bra med dessa oaser av rastlöshet och ledighet, för jag kan då klura på varför saker är som dom är och, framför allt, varför jag är som jag är i givna situationer.

Egenskaper är förbryllande. Det går inte att lita på dom. Dom är inte konsekventa. Jag kan egentligen bara säga att jag är på ett visst sätt i ett visst sammanhang. Inte annars. T.ex ser jag mig generellt inte som en särskilt blyg person, men nu är jag inne i en period där jag står med rodnande tystnad i vart och vartannat ögonblick. Var fan kommer det ifrån??? I många lägen rabblar jag på om ditten och datten till den grad att folk önskade att dom hade förlamningspiller för käften min. Men numera står jag där och frustar som en vilsen pubertet. Jag menar, respekt osv i all ära, men måste jag sudda ut hela mitt väsen? Jag har decimerats till en enda stor medgörlighet och jag vet inte exakt varför. Jag tänker (och fick höra det av Moa) att jag måste säga saker så fort dom ploppar upp, utan att låta den intellektuella och elitistiska hjärnan ha tolkningsföreträde. Men, i sann kognitiv anda, mönster är svåra att bryta. Som på terminsutvärderingen på höstterminen i ettan: "Eric, du måste acklimatisera dig tidigare i gruppen, ta din plats, och visa vem du är. Annars blir du inkonsekvent och störande för det sociala umgänget." "Just det", svarade jag panikbejakande och kladdade ner "tipset" i min anteckningsbok. Och lät saken bero. What goes around, comes around...

Jaja, allt går i perioder. Nu är jag såhär. Jag jobbar på problemet. Sen blir jag sådär. Och har jobbat på problemet.

Den emotionelle exhibitionisten Eric tackar för sig.

Puss