Hejsan hallå!Nu har vi haft våra båda premiärer på Det Kommunistiska Manifestet. Och fy fan vad jag lär mig! Det är helt otroligt detta! Vi har än så länge blivit übersågade av SvD, P1, Aftonbladet och City, halvsågade av Expressen men halvhyllade av DN. Det är kul och jag är paff över hur lite jag tänker på dessa recensioner. Det känns ärligt talat inte riktigt som om dom på verkar mig alls just nu.
Eller oss, rättare sagt. För detta är ensembleteater, och ensembleteater är typ det roligaste man kan göra. Modet som kommer ur att man blir uppbackad, lusten som kommer ur att man backar upp, det är svårt att slå. Visst, jag är helt slutkörd och bakfull. Men jag älskar denna ensemble och dess regissör, jag älskar alla omkring och dessa teatrar som jag praktiserar på. Jag känner mig bekräftad, respekterad och omtyckt och det överträffar vida mina mest utopiska förhoppningar innan vi började.
Jag har idag surfat runt på sidor som behandlat denna uppsättning och givit min syn på saken (dock under pseudonym) och det är inte typiskt för den lite konflikträdde Stern... Återigen en eloge till teatrar som ökar ens kunskap, formuleringsmöjligheter och meningsbärande uttryck. Hoppas detta inte är sista gången.
I övrigt är det många som berömt mig...för mitt trumspel! Där ser man.
Allt gott!
Kamrat Stern
No comments:
Post a Comment