Högsommarvärme!

Hej!

Nu är det sommar. Nu är det sol. Nu är det koskit i hagen. Jag sitter i min lägenhet och ska snart ge mig ut i det färglada Svedala. Men först ska jag skriva litet granna här. Vi har nu repat i typ fem dagar med Leendets Land. Igår hamnade vi i en diskussion om vad vi vill berätta, vilket kändes skönt. Skönt därför att den kom så tidigt och inte en vecka innan premiär! Vi kom inte fram till nåt, men medvetenheten sattes igång, vilket alltid är av godo...

Jag trivs i Blackeberg, denna lägenhet vill mig väl. Enda nackdelen är väl att det är lite på fel sida av stan, som sagt, men va fan...

Nä, nu får jag ta och fara.

Ha det!

Eric

Tillbaka i STHLM.

Tjena!
Jag sitter hemma hos min mor och klockan är väldigt lite. Jag borde egentligen inte vara uppe men är det ändå. Det beror säkert på mitt sjukt höga inre tempo. Jag är pirrig mest hela tiden. Jag har varit med om så extremt jävla mycket det senaste månaden att hälften vore mångdubbelt mer än nog: Slutproduktion, Serbien, kandidatarbete, avslutning, biennal, flyttstäd, flytt, separationsångest, sammanfattning av tre år, splittringen av min klass, erbjudanden att ta ställning till, harvande på tåg/flygplan/bussar, krisen i Wien, could-have-been-skottdramat i Novi Sad, Manifestet på riktigt stor scen osv. osv. osv...

Det har liksom aldrig tagit slut, det bara fortsätter. Jag vet vad jag ska göra de kommande tre åren. Jag vill inte skriva vad det är förrän kontrakten är signerade, men det är fakta. Jag börjar i alla fall med Unga Tur nu på måndag. Tänk om jag går in i väggen? Tänk om jag stressar sönder mig själv. Jag är glad och ledsen på samma gång. Det borde komma en chock. Jag får inte negligera den i så fall. Jag måste ta det lugnt. Ingen kräver nåt av mig! Inte just i detta nu, i alla fall. Jag måste softa. Tillåta mig själv att ta det lugnt. I min närmaste framtid kommer jag att utmana rädslor, komplex, blygsel m.m. Mitt dumma nöt! Jag borde sitta och vara trygg istället. Men nej då, jag ska genomlida sömnlösa nätter, jag ska utsätta mig själv för möjliga kränkande situationer, jag ska pusha mig själv framåt. Så jävla typiskt! Jag orkar inte vara tacksam just nu, i detta nu. Jag unnar mig det oerhörda privilegiet att inte vara tacksam, just nu. Jag är tacksam, dock. Jag har fått möjligheten att utvecklas. Jag har fått möjligheten att leva på skådespeleriet. Jag har nått ett delmål. Nu ska jag ha kvar mitt grepp om mig, så att jag inte faller. Jag har inte varit så här rädd på länge. Jag mår nästan lite illa. Det är pengarna som gör mig rädd, de kräver så tydligt nånting i gentjänst. Gör jag grejer gratis är jag ganska fri ändå. Men pengar kräver. Pengar sätter ett värde på mig och min prestation. Jag måste leva upp till det värdet. Bli lite kostnadseffektiv. Så att folk känner att jag är värd att lägga pengar på. Jag önskar att det inte vore så. Jävla pengajävel!

Nä, just nu är det tid för lite klassisk angst. Det får det lov att vara. Men jag är lite lycklig. Och lite olycklig. Från och med nu kommer livet bli enklare. Och svårare. Skyddad verkstad är över. Nedtryckande pedagogik är över. Min frihet som skådis börjar på riktigt. Kravet på leverans börjar också.

Jag är skådespelare nu. Jag menar att jag kan kalla mig det nu. Innan scenskolan vågade jag inte kalla mig för det, trots att jag jobbade professionellt med skådespeleri. På scenskolan vågade jag inte kalla mig för det för då var jag elev. Men nu är jag färdigutbildad, nu uppgraderas mitt medlemskap i Teaterförbundet från studerandemedlem till skådespelarmedlem, nu går jag med i Teaterverksammas A-kassa, nu får jag fin hjälp av Teateralliansen, nu kan jag (troligen) försörja mig på skådespeleri, så NU torde jag per definition vara skådespelare. Fy fan!

Det blev ett långt inlägg detta. Jag känner inte att jag vill sluta här. Det är liksom för mycket energi i kroppen. Jag känner att jag behöver skriva av mig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag får i alla fall nycklarna till min lya i Blackeberg i dag. Ska hämta dem på NK av alla ställen. Jag ska åka dit med en enorm väska och en enorm kasse. Jag ska se ifall jag fått någon intressant post. Jag ska titta efter insekter, om jag hittar någon ska jag panikslaget döda dem. Jag ska bädda. Jag ska anmäla TV-innehav. Jag ska göra mig hemmastadd. Jag ska LUGNA NER MIG, för i helvete! Jag ska köpa myggnät, jag ska göra det ena med det tredje.

Nu räcker det för nu. Jag kanske kan lägga denna energi på att packa om mina grejer istället...

Puss

Kandidatens Historiska Vingslag

Hej!
Nu är jag inte längre en scenskoleelev! Nu är jag en skådespelare och dessutom kandidat i Teater. Jag är klar!!!!!!!!

Puss

För att jag inte orkat, helt enkelt!

Hej!
Det är svaret på att det var mycket länge sedan som mitt senaste inlägg skrevs.

Jag är helt enkelt inte riktigt inspirerad till just den här typen av skrivande då jag måste skriva något slags bachelorarbete och en massa andra grejer. Det är svårt detta. Kanske blir det mer blogskrivande i sommar? Vem vet? Håll hursomhelst utkik efter Leendets land på Unga Tur denna sommar. Tjoho!

Men stopp ett tag... En liten grej kom jag på som gör mig nostalgisk. Mitt allra första inlägg på denna blog skrevs när jag precis hade blivit antagen till Scenskolan. Nu går jag ut! Såhär skrev jag då:

"Mitt liv just nu är väldigt turbulent då jag precis har blivit antagen till Teaterhögskolan i Göteborg. Men detta innebär ju förstås att jag måste lämna stora delar av mitt liv i Sveriges Hufvudstad, bl.a. en fräsch lägenhet i Vasastan, ett tryggt icke-distansförhållande med en fantastisk flickvän, en underbar mor, flera marvelösa vänner/kollegor/bekanta med mera. Jag bävar för just detta av hela mitt hjärta. Det borde jag inte göra, men det gör jag."

Ja, så ser ju inte mitt liv riktigt ut längre. Inte har jag någon fräsch lägenhet i Vasastan. Det blir Blackeberg i sommar. Ett tryggt förhållande har jag definitvt inte längre även om min före detta flickvän förvandlats till en marvelös vän. Mor äv förvisso kvar och är lika underbar, likaså vännerna/kollegorna/bekantingarna. Det var bra att jag bävade och jag har haft det jäkligt gôtt härnere. Nu är jag ju vid en liknande checkpoint i livet, men är nästan bara fylld med jävlaranamma!

Detta kan bara betyda en sak. Eric Stern - teater och kultur - går in i ett nytt skede. Skede 2! Arbetslivet!

Ha't!
Eric

Okej, det var ett tag sen...

Tjaba!
Har inte riktigt haft tid eller lust för att skriva här. Det har varit riktigt häktiskt med slutproduktion och resor och sånt. Men jag kan meddela att jag

• skriver detta inlägg på en sprillans ny dator.
• att jag fått ett stipendium på 30 lax
• att vi snart har premiär på slutproduktionen CV
• att jag mycket snart flyttar tillbaka till Sthlm

Ja, shit pommes frites. Jag är inte heller idag särskilt upplagd för att skriva en massa roliga saker, så jag stannar här!

Allt gott!

Kram
Eric

Ett steg till/ifrån.

God dag!
Ja, vad ska man säga? Nu har nya elever antagits till skolan och igår var det pub för dessa. Underligt; den här bloggen började typ med att jag kom in på skolan och nu känner jag mig underligt alienerad till hela scenskolegrejen. Scenskolan börjar helt enkelt få karaktären av ett avslutat kapitel. Det är ganska skönt, för det är liksom nu livet börjar! Ut och jobba bara!

Vad kan jag säga annars? Det går bra med slutproduktionen. Det är kul och alla verkar trivas. Vi rör oss framåt med svindlande kreativitet och vi ser snart en föreställning hägra.

Puss (det blev kort den här gången)
Eric

Några väl valda.

Yoooo!
Sitter mitt i natten och skriver några rader i min blogg, som ni märker. Tvingade mig själv att skriva då jag kände mig en smula rastlös och ville kanalisera ut min energi genom fingrarna och ut cyberrymden, för att sedan kunna få en god natts sömn.

Frågaren: Ja, vad händer just nu, Eric?
Eric: Ja du, Frågaren, det händer ganska mycket...
Frågaren: Berätta!
Eric: Ja, vi har precis gått igenom den första repveckan med slutproduktionen, och...
Frågaren: Och..?
Eric: Ja, det är väl ganska kul, får man väl säga. För att inte säga riktigt kul! Det blir nog bra detta!
Frågaren: Vad kul! Något skvaller, då?
Eric: Ja, vad skulle det vara?
Frågaren: Tjaa, jag vet inte...vad som helst?
Eric: Ja, det skulle väl i så fall vara att jag var på skolpub igår.
Frågaren: Jaha..?
Eric: Nä, det var bara det.
Frågaren: På så vis... Jag skulle vilja fråga dig om...
Eric: Nä, nu får det räcka. Jag ska nog försöka lägga mig nu.
Frågaren: Men men men...
Eric: Nä! Tyvärr! Jag får önska dig en god natt!
Frågaren: Men men men...
Eric: God natt. Ha're! Puss! Hej...
Frågaren: Jaha... God natt då...

Back in the G.B.B.G.

Hej!
Nytt år, ny plats, ny roll: 2009, Göteborg, student. Det enda som jag känner mig riktigt säker med är året som faktum, faktiskt. Det känns skitskumt att åka från Stockholm där jag har alla mina vänner och alla mina sammanhang till Göteborg där det enda jag har är skolan och de människor och sammanhang som hör dit. Det känns som att jag blir emotionellt vingklippt, nja kanske inte riktigt så illa, men nästan. Jag märker att jag har svårt att anpassa mig, vilket är lite underligt i och med att jag älskar att anpassa mig. Det kanske är bra att ha svårt med att anpassa sig, man ska väl inte gå runt och anpassa sig hela tiden? Jag märker att jag är en smula tillfreds med att ha svårt att anpassa mig.

Skolan har alltså börjat och vi ska göra ett bachelorarbete. Mitt ska handla om improvisation på något sätt. Känner mig dock kastad in i hela skiten och blir lite oformulerad. Vad är det som är så bra med impro? Måste tänka...

Det är molnigt i dag. Utanför fönstret viker en man ut en barnvagn. Hur är pappaledigheten i förhållande till mammaledigheten numera, egentligen? Måste tänka...

Så Flight of the Chonchords igen häromdagen. Fruktansvärt roligt! Vilken jävla utopi för de där grabbarna. Då åker från Nya Zeeland för någon spelning i New York och så får de hel TV-serie. Inte för att de inte förtjänar det, men vilket jävla flyt.

Jag har börjat tänka politik hela tiden sedan praktiken. Det visar sig att allt, exakt allt, är politik. För det mesta blir jag lite nere, men det känns jävligt bra att tänka politik! Blottlägg och förändra!

Ha det gott!
Eric

Höst/Vår 08/09

Hej.

Okej, nu befinner jag mig i det där fantastiska läget där saker jag gjort under den senaste tiden börjar tona ner och tacka för sig, samtidigt som saker jag ska göra börjar torna upp och göra sig påminda. Det är december och mina inflyttade vänner dras likt magneter tillbaka till sina respektive orter för julfirande med familj och hemvändaröl med sina uppväxtkamrater (som också med största sannolikhet återvänt från sina nuvarande hemorter för att göra detsamma).

Men inte deppar jag. Jag kan berätta att jag ska spela in lite scener i helgen, sen är det ju jul och sen spelar jag i Kriget på fjärde våningen med Unga Tur som börjar repas på riktigt i mellandagarana och som sedan spelas på Södra teaterns Kägelbanan. Sedan tillbaka till Gbg den 7:e januari för att regissera lite på skolan, sedan slutproduktion, sedan radioteater, sedan Teaterbiennalen, sedan...massor...allt eller inget...massor...shit, jävligt spännande! Jag blir alldeles pirrig av att tänka på det!

Så där är jag nu! Jag har varit inblandad i någon form av Haikubonanza de senaste dagarna, så jag tänkte avsluta mitt 85 (!) inlägg med en Haiku:

Det är kul med blogg -
man skriver ner sin vardag
så att alla ser!

Puss och hej!

Första kapitlets första del.

Hej!
Jag har skrivit första kapitlets första del i en historia som troligen kommer förändra mycket. Dessvärre vill varken ödet eller jag skriva mer, det var överhuvudtaget aldrig meningen att det skulle blir mer än första kapitlets första del i denna saga. Med detta sagt, bjuder jag er armen och presenterar:

GROTH
A day in the life of a stekel

Groth vaknade tidigt. Drottningen i boet hade, till drönarnas stora förtret, ställt det lilla vaxuret på 05:40. Nu ringde det med ett dön som skulle ha fått en bålgeting att baxna. Men Groth var ingen bålgeting, han var en stekelart av betydligt mindre kalliber. Han var ett bi. Hursomhelst, Groth satte på sig sin gulochsvartrandiga tröja och begav sig till aulan i mitten av kupan. På vägen mötte han Roiuf, Trex, Malte, Frothor och de andra i hans bekantskapskrets; krets 48 i kupans nordvästra del. Frothor bjöd honom på vax- och nektarkaka och han avböjde inte – han var verkligen hungrig. Väl i aulan satte sig vännerna på plats. Alltid lite bökigt, det där med att sätta sig, gadden måste alltid passas in i hålet på stolen. När Groth såg sig omkring såg han att alla bina hade samma problem. Alla utom Roiuf, han hade stuckit en honungsknyckarapa och blivit av med sin gadd. Mirakulöst nog hade han överlevt, och för detta åtnjöt han en respekt som var få förunnade, men – och kanske just därför – desto mer avundsvärd.
När bina till syvende och sist kommit på plats, ljöd trumpeterna sina fanfarer och drottningen Ghreya rultade in med sin rullator framför sig. Alla bina reste sig och surrade så högt dom kunde. I vanlig ordning bildades det ett sjuhelvetes vinddrag och allas antenner viftade av och an. När surret hade tonat ut påbörjades återigen den knöliga sätta-sig-proceduren. När alla, efter många om och men, var på plats tog drottning Ghreya till orda.
- Drönare, bin, steklar. Vi står inför en enorm förändring!
Hennes röst var egendomlig, det hade Groth alltid tyckt. Den var både ljus och mörk på samma gång, dessutom åtföljdes den alltid av ett egendomligt pipande när de utarbetade trakéerna samlade in ny luft. Dock var han den förste att medge att hennes stämma alltid hade haft en lugnande effekt på honom.
- Denna förändring kan vara den största förändring vi någonsin har stått inför! Men jag kan inte fördjupa detta för er. Dels därför att min hals klumpas av sorg, och dels därför att min kunskap i denna fråga inte är djup. Jag ger därför ordet till min främste rådgivare Namdeirf. Håll till godo.
Drottningen tog fram sin gulochsvartrandiga nösduk och dolde sitt ansikte. Några av hennes facetter uppfattade dock att Namdeirf, ridandes på en stor baldlus, äntrade estraden och med en svepande gest med höger mellanben bjöd hon honom podiet och drog sig tillbaka till den konungsliga logen. Alla bina började nu applådera med fyra av sina sex ben (surrandet var bara ämnat för drottningen) och Namdeirf lapade åt sig av uppmärksamheten. När det väl var tyst tog han till orda. Hans röst var sträng och svävande och han hade en mycket egendomlig accent.
- Ers kungliga höghet. Drönare, bin, steklar. En vind av förändring drar igenom vår kupa. Vi ska inte vara rädda, tvärtom. Vi skall omfamna denna vind och låta den föra oss dit där vi aldrig varit.
En egendomlig musik ljöd genom aulan och en blå flagga rullades ner på väggen bakom Namdeirf.
- Jag har bara detta att säga er. Död åt svärmintelligensen! Nu är det de fria bina som ska ta över. I afton kommer denna kupa att slås sönder av oss alla, och redan i natt ska varje bi ta ansvar över sitt eget liv! Slut på bidandet, början på biandet! För oss alla.
Många bin jublade, andra var mer eftertänksamma. Groth själv kände att detta var början på en gräslig tid.

Hög tid!

Hej!

Ja, då var det klarrt, för att citera mig själv på en annan internetsite. Sista föreställningen, och den 33:e i ordningen tror jag bestämt. Det slutade på topp! Alla som någonsin har varit en del av skådespelar- och musikertroppen var med på scenen. Men det coolaste av allt var att David, vår utsände i världen, i slutet av föreställningen kom in på scenen. Det var som att hans backpackerstrapatser på jakt efter det revolutionära subjektet (för denna gång) tog slut där och då. Gåshuden var total. TACK TEATER TRIBUNALEN FÖR DEN BÄSTA PRAKTIKEN I VÄRLDSHISTORIEN! JAG HAR NOG LÄRT MIG MER PÅ DENNA TEATER ÄN NÅGON ANNANSTANS, VÅGAR JAG PÅSTÅ!

Nu skriver jag inte mer, är för okoncentrerad...

Puss

Okontrollerad svada.

Hej.

Klockan är ett på natten. Jag är ledig. Ändå känner jag mig stressad. Det är mycket nu. Som man brukar säga.

Den värsta gör-allt-nu-stormen har mojnat, men lämnat mig med poststressad traumastörning. För några dagar sedan avbröt jag skrivandet på ett inlägg som listade allt jag hade gjort den senaste tiden. Kändes torrt, liksom. Lite autistiskt nästan, även om det inte är något att förakta. Det sägs ju att det är bra att skriva ner allt som händer så att man, rent visuellt, kan skaffa sig en överblick. Men det blir ju lätt så att man, rent visuellt, då skaffar sig en ångest också.

Detta kanske är en ordvrängarfloskel, men jag vet inte riktigt om jag befinner mig i början på slutet eller slutet på början. Med början på slutet menar jag att min utbildning snart är klar och jag ska ut i någon slags kärriär, alltså slutet på början. Det är så tryggt att vara den tyste och blyga novisen som alltid slår sina spastiskt/vackra slag nerifrån, men ack så fegt. Jag borde börja hävda att novisstämpeln rinner av mig som vatten på en gås. Men med makt kommer också ansvar (jag höll på att skriva Ansgar, vilket ger meningen en helt annan och smått irrationell, teologiskt och historisk approach). Så är det ju bara.

Åtta föreställningar kvar, fördelade på två veckoslut. Sedan en månad av sånt som jag romantiserar så mycket, men hatar att vara i. Förberedelser. Att sitta med en kopp kaffe och ha alla möjligheter öppna. Jag ska regissera. Det är inte klokt, och det kanske inte blir så till slut, men jag ska regissera! Fy fan, så kul! Måste hitta pjäs. Imorgon ska jag ut och leta...

Nu orkar jag inte skriva mer...

Puss
Eric

Såååå mycket avklarat!

Hej Hej Hejhej Hej Hej

Väldigt speciell början, skriven av en speciellt trött blivande skådis. Jag gör som jag brukar nu. Alltså en liten sammanfattning av de teater- musikhändelser som jag gjort denna höst. De kommer i listformat. KG Bergströms intervju med fotbollsspelaren Martha distraherar i bakgrunden, så jag reserverar mig för eventuella stavfel... Följaktligen:

• 
  
  Hittills 25 av ca 34 föreställningar av Det Kommunistiska Manifestet
  
  

80

Hejsan!

Detta är inlägg nummer 80. Nog om detta.

Lite bakfull och seg sitter jag här hemma och ser på TV:n. Som en kort ut- och inandning mellan alla grejer som fyller almanackan och livet med substans och stress. Det är bra med dessa oaser av rastlöshet och ledighet, för jag kan då klura på varför saker är som dom är och, framför allt, varför jag är som jag är i givna situationer.

Egenskaper är förbryllande. Det går inte att lita på dom. Dom är inte konsekventa. Jag kan egentligen bara säga att jag är på ett visst sätt i ett visst sammanhang. Inte annars. T.ex ser jag mig generellt inte som en särskilt blyg person, men nu är jag inne i en period där jag står med rodnande tystnad i vart och vartannat ögonblick. Var fan kommer det ifrån??? I många lägen rabblar jag på om ditten och datten till den grad att folk önskade att dom hade förlamningspiller för käften min. Men numera står jag där och frustar som en vilsen pubertet. Jag menar, respekt osv i all ära, men måste jag sudda ut hela mitt väsen? Jag har decimerats till en enda stor medgörlighet och jag vet inte exakt varför. Jag tänker (och fick höra det av Moa) att jag måste säga saker så fort dom ploppar upp, utan att låta den intellektuella och elitistiska hjärnan ha tolkningsföreträde. Men, i sann kognitiv anda, mönster är svåra att bryta. Som på terminsutvärderingen på höstterminen i ettan: "Eric, du måste acklimatisera dig tidigare i gruppen, ta din plats, och visa vem du är. Annars blir du inkonsekvent och störande för det sociala umgänget." "Just det", svarade jag panikbejakande och kladdade ner "tipset" i min anteckningsbok. Och lät saken bero. What goes around, comes around...

Jaja, allt går i perioder. Nu är jag såhär. Jag jobbar på problemet. Sen blir jag sådär. Och har jobbat på problemet.

Den emotionelle exhibitionisten Eric tackar för sig.

Puss

Rörelse.

Hej!

Utvilad men omtumlad, så kanske man kan sammanfatta mitt läge just nu. Denna uppsättning har genomgått åtskilliga små omvälvningar och är nu inne i en politisk-geografisk metamorfos utan dess like. Vad händer i den värld vi känner till när ett i-land, tillika nordiskt grannland, havererar? Vad händer när man de facto kan hitta ett, om inte flera, revolutionära subjekt i Sydamerika. Ett tag tänkte jag "vad bra, vi ligger verkligen i tiden med det vi gör", men vi är ju tamefan ett gäng Nostradamusar som siar i en, inte alls avlägsen längre, framtid. Jag gör fan min praktik på Oraklet i Lido!

Jag gillar hemligheter (dessutom vet jag inte mycket nu), men det kommer ske förändringar i vår uppsättning. På samhället har det vuxit en böld, vilket vi bevittnat i flera avseenden, och det har drabbats av en feberliknande epidemi; överproduktionens epidemi. Jag tror att gemene man, i allt större grad, kommer till insikt om att kapitalismen inte fungerar. Jag tror att även dess hängivnaste försvarare inser att den kommer att fräta sönder vår planet med sin girighet, sin exploatering och sina monstruösa giftutsläpp. Om dom inte förstår det, är det dags att göra något. Det är inte längre bara en ideologisk ståndpunkt, det är mycket större än så!

Skönt att skriva av sig lite!

Kram
Eric

Premiärerna

Hejsan hallå!

Nu har vi haft våra båda premiärer på Det Kommunistiska Manifestet. Och fy fan vad jag lär mig! Det är helt otroligt detta! Vi har än så länge blivit übersågade av SvD, P1, Aftonbladet och City, halvsågade av Expressen men halvhyllade av DN. Det är kul och jag är paff över hur lite jag tänker på dessa recensioner. Det känns ärligt talat inte riktigt som om dom på verkar mig alls just nu.

Eller oss, rättare sagt. För detta är ensembleteater, och ensembleteater är typ det roligaste man kan göra. Modet som kommer ur att man blir uppbackad, lusten som kommer ur att man backar upp, det är svårt att slå. Visst, jag är helt slutkörd och bakfull. Men jag älskar denna ensemble och dess regissör, jag älskar alla omkring och dessa teatrar som jag praktiserar på. Jag känner mig bekräftad, respekterad och omtyckt och det överträffar vida mina mest utopiska förhoppningar innan vi började.

Jag har idag surfat runt på sidor som behandlat denna uppsättning och givit min syn på saken (dock under pseudonym) och det är inte typiskt för den lite konflikträdde Stern... Återigen en eloge till teatrar som ökar ens kunskap, formuleringsmöjligheter och meningsbärande uttryck. Hoppas detta inte är sista gången.

I övrigt är det många som berömt mig...för mitt trumspel! Där ser man.

Allt gott!

Kamrat Stern

Ja, jävlar...

Hej på er!

Vi är ganska jävla nära nu. Premiär, alltså! De facto är det genrep imorgon och det känns helt sjukt. Jag dras för tillfället med de symptom som ingår i en narcissistisk personlighetsstörning - självförnekelse blandad med hybris samt totalt bekräftelsebehov blandat med suverän tjurskallighet. Ena stunden tänker jag att jag absolut är sämst i hela ensemblen och i andra stunder...ja, tänker jag inte så. Som om man kan göra en skala över vilka som är bäst/sämst. Fan, vad dumt! Eller kan man göra det? Varför skulle man vilja göra det? Det är ju för fan sjukt! Adjö friskhet! Välkommen neuros!

Vi är i alla fall ett gäng som sätter upp det kommunistiska manifestet på en teater i innerstan, Södermalm närmare bestämt! Premiären äger rum den 29/11 och vi spelar fram till December. Så är det bara. Här kommer en bild på gänget:

Fy fan, vad vackra vi är! De må bära eller brista, men vackra är vi! OCH VI HAR TAMEFAN NÅGONTING SJUKT VIKTIGT ATT SÄGA!!!

Adjö for now!
Kamrat Stern

PS: Boka biljetter då! Teater Tribunalen Teater Galeasen DS.

Jag gör som Gud och vilar denna dag.

Hej hej!
Nu sitter jag och tittar på någon jävla friidrottsgala och undrar lite vart denna dag ska ta vägen. Den senaste tiden har präglats av repetitioner, cigaretter, alkohol och ideologi. Fruktansvärt spännande grejer även om jag undrar vad allt detta kommer mynna ut i. Vi sköt fram premiären en vecka, bl a logistiska skäl. Logistiken i denna föreställning är minst sagt unik. Vilket jävla sammanhang jag hamnat i! Kan inte riktigt fatta det själv.



Har städat min lägenhet idag, samtidigt som jag såg på ett program om enorma förhistoriska insekter. Fyfan, fick för mig att dammsugaren var någon jävla trollslända eller nåt. Jag är maniskt och paniskt rädd för alla insekter utom flugor och myggor, vilka jag iställer hatar. I och för sig, min relation till flugor är nog mer hatkärlek då jag faktiskt tycker att de små krypen är lite söta, med sina små trattar till munnar. Att de dock kräks ut galla ur dessa trattar är en annan sak...



Försökte komma med i SVT:s nya fågeprogram idag, men det fanns ingen info om detta på hemsidan. Fan, vad roligt det är med trivia och frågesporter och sånt. När jag sitter och tittar på programmet kan jag ju svaret på nästan alla frågor. Men det blir väl en annan grej när man väl står där och på 10 sekunder ska återge något lustigt minne för en skojfrisk/stressad programledare.



Kände idag när jag loggade in på bloggkontot att det skulle bli kul att skriva. Det är ganska kul faktiskt. Så pass kul att jag ska bifoga bilden på mig från affischen till Det Kommunistiska Manifestet. Blev rätt stilig faktiskt. Ordet på stan är att jag ser ut som någon gammal serietidningsskurk eller nåt annat kitschigt, men det spelar ingen roll. Jag gillar bilden. Den kommer här:

Inte illa, va? Det är något strängt över bilden. Men också något annat. En sorg kanske. Kanske visar den på idealism förvandlad till totalitärism. Eller revolutionens vidriga övergång till reaktion. Eller bara ett klassfoto från ett högstadie för blivande diktatorer.

Det var allt för idag!

Puss och hej.

Flytt och förväntan.

Sååå... Nu sitter jag alltså i min nya lya i Blackeberg och kurar skymning. Det har varit en strapatsrik helg med turbopackning m.m, men själva flytten gick förvånansvärt lätt. Det blev bara ett lass, som vi klämde in i Jannes gamla volvo kombi med släpvagn. Lägenheten gör mig ganska lugn, men vi får väl se om jag lyckas somna ikväll... Annars börjar vi VERKLIGEN närma oss premiär på Det Kommunistiska Manifestet. Det är faktiskt bara tre veckor kvar! Men jag tror ändå det är lugnt faktiskt. Vi är något fint på spåren, vågar jag påstå. Men, som sagt, vi får se. Den blir lite fragmentarisk, denna text. Mamma ska också flytta snart. Shit! Nu kommer en sammanfattning av den senaste tiden: EN TOTAL OMVÄLVNING!

Puss

Nu har det börjat!

Go' vänner!
Nu har min praktik börjat och pågått i fem dagar. Jag var nervös som en liten koala första dagen, men kom in i grejen ganska fort. Än så länge har vi bara haft politiska diskussioner och allsång, men så sakteliga kommer vi nog att gå upp "på golvet" (som man säger) snart. Det svåra med Marxismen är att man alltid bara skrapar på ytan, i själva verket är det ett världshav av information och kunskap som är svår att nå. Det liknar genusvetenskap på det sättet, att jag är så låst av tankestrukturer och tankenormer att jag måste vränga ut-och-in på mig själv för att kunna tillgodogöra mig konkreta fakta och förslag på förändringar. Typ. Klart är i alla fall att vi, utan någon som helst tvekan, lever i en kapitalistisk värld. När man väl erkänt det för sig själv, kan man börja skrapa lite djupare. Wikipedia skriver följande om om kommunismen:

Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd. Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov.
Beteckningen kan också ses som en del av den bredare socialismen. Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen (Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) där vägen till socialism skulle ske genom reformer i samarbete mellan de förtryckta och de förtryckande klasserna (av motståndarna även kallad revisionism); och den revolutionära grenen (Karl Marx, Friedrich Engels), där vägen till socialism skulle ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution, som förespråkas av kommunisterna. Den Frihetliga socialismen (främst företrädd av Michail Bakunin och Pjotr Krapotkin) förespråkade att vägen till socialism skulle ske att genom revolutionen avskaffa statsmakten.
Många[1][2] använder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en självmotsägelse, då den anser att staten är ett verktyg för klassförtryck. Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå.
Andra väljer istället att betona kommunismen som en praktik, en så kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses då inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.

Det finns otroligt mycket mer information att hämta om kommunismen på Wikipedia. Om ni tycker det är svårt, så KOM och SE Det Kommunistiska Manifestet på Teater Tribunalen, premiär den 22/9!

Ha det!
Kram